Den aktuella Cronqvist-utställningen tar vid där den tidigare, retrospektiva presentationen slutade (Liljevalchs, 1994). En fortsättning således med nya verk från mitten av 1990-talet fram till idag. Personligen ställer jag mig lite frågande till utfallet av konceptet; Lena Cronqvist är ju tveklöst en mycket seriell konstnär med långa sviter av snarlika målningar där endast små variationer skiljer. Och att som här presentera så många av dessa likartade målningar tillsammans leder lätt till en visuell utsläckning, till att verken snarare stjäl från varandra än berikar helheten. Man skulle med visst fog kunna påstå att denna fullmatade presentation framstår som ett himmelrike för den biografiskt intresserade men en snårskog för den konstälskande.

Med detta sagt måste man ändå framhålla utställningens substantiella betydelse, och då främst på det symboliska planet. Lena Cronqvist tillhör dem som aktivt introducerade "vardagen" och "verkligheten" i sitt bildspråk redan från tidigt 1970-tal. Men inte i någon förment socialrealistisk form, snarare tog hon vid där Munchs "Skriet" lämnade över. Hennes skildringar av förortsmammor med skrikande barn låg inte passivt väntande i tiden, hon var en av dem som skapade dessa viktiga tidsmarkörer. Hon var med och styrde upp den tämligen brokiga ikonografi som var det tidiga sjuttiotalets. Denna hennes visuellt frontala direkthet i kombination med det självbiografiskt utlämnande innehållet skapade bilder vi sällan tidigare hade sett.

Dessutom öppnade Lena Cronqvist upp konsten för nya världar där kvinnorna och barnen intog den tydliga huvudrollen. Genom sin totala egocentricitet kunde hon använda sitt anlete, sin kropp, sitt flick-alter ego för att beskriva allmängiltiga fenomen, känslor och fobier. Här finns klara paralleller till konstnären Frida Kahlo vars skildringar av privata trauman skapade bilden av en samlad världssmärta.
     Lena Cronqvists både rannsakande och narcissistiska självporträtt gör något liknande. De är lika omöjliga att ignorera, de sätter ett slags innehållslig standard för den konstnärliga autobiografin – så förflyttas jaget ut i världen, blir igenkännbart och smärtsamt förenande.

Utställningsvy © Lena Cronqvist

Många är de som finner Cronqvists skildringar av sadistiska barnlekar alltför magstarka. Men att de ligger nära en viss tankemässig realitet är det knappast någon som ifrågasätter; "det goda barnet" får vi nog klassa som en romantisk föräldramyt.
     Men här finns intressant nog en klar skillnad mellan Cronqvists målningar och hennes små lerskulpturer. Till skillnad mot i målningarna innehåller de små figurerna en högre grad av empati och tvåriktade känslor där betraktaren är en viktig del – uttryck som inte kapslats in i ett tvingande symbolspråk. Jämför exempelvis "Flicka i rött med mamma" med den lilla keramikskulpturen där en flicka håller en nalle i famnen. Skillnaden gäller inte främst hat eller kärlek; det handlar snarare om hur en komplicerad känsla eller ett tillstånd kan förmedlas bortanför illustrationens förenklade estetik.

En utställningsansvarigs uppgift är bland mycket annat att kunna ställa sig "utanför", att ha autonomi samt kunskap och auktoritet nog att kunna ifrågasätta och omvärdera den utställande konstnärens favoritfärgade urval. Jag ställer mig mycket frågande till om så varit fallet vad gäller det stora rummet med parafraser på Giottos änglar.
      För alla dem som besökt Arenakapellet i Padua och i verkligheten ställts inför Giottos i sanning omvälvande bildspråk (från tidigt 1300-tal) blir Lena Cronqvists parafraser pinsamt ytliga och innehållslösa. Hennes syfte må vara ädelt, och Giotto är verkligen drabbande (den personliga människoskildringens fader), men att fylla ett helt rum med dessa änglamålningar måste nog betraktas som en björntjänst för Lena Cronqvists konstnärskap som helhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att trots den överväldigande mängden verk samt den monotona hängningen fungerar utställningen ändå som en berättarteknisk injektion. Kanske hade det varit intressantare med ännu en retrospektiv presentation för att befästa den odiskutabelt starka position som Lena Cronqvist har. Och det är ju ändå nästan tjugo år sedan den förra. Men att som här bli bjuden på så många visuellt intrikata verk är ändå upplyftande. Här manifesteras en gedigen tilltro till bilden som språk, och bara det är väl värt besöket.
     Men man kan fundera på hur Cronqvist får tiden att räcka till; en av Sveriges mest produktiva målare måste hon ändå vara. Och då får man nog ha överseende med att inte alla verk intar ikonens självklart upphöjda position. Tillräckligt många gör det trots allt.

Stockholm 2013-10-22 © Leif Mattsson