Imogen Cunningham (1883-1976), vars verk nu visas av Kulturhuset i Stockholm, personifierar en stor del av fotografihistorien. Hon köpte sin första kamera 1901, och i stort sett självlärd ägnade hon sig sedan framgångsrikt och nyskapande åt ett flertal genrer fram till att hennes bortgång över sju decennier senare avslutade karriären. Liksom fotografiet självt förde hon samman sitt visuella och kemiskt-tekniska kunnande till ett verktyg att undersöka mänskligheten och världen med.

Amatörbotanisten Cunninghams fotografier av växtformer speglar den tidiga fotografihistoriens fascination över återgivning av detaljer och ljusspel. Här är upplösningen och ljusets karaktär självklara kvaliteter i sig. På liknande sätt, som reflektionsyta för ljus, intresserar hon sig för människokroppen. Det mer berättande gatufotografiet är gott, om än inte revolutionerande. Det är som porträttör hon briljerar, framförallt under tiden som fotograf åt Vanity Fair. Här destilleras den personliga essensen fram hos personer som konstnären Frida Kahlo, dansaren Martha Graham, fotografkollegorna Alfred Stieglitz och Minor White samt maken Roi Partridge. Nakenposeringarna av den sistnämnde anses vara fotohistoriens första utförda av en kvinna – de både väckte anstöt och gav erkännande. Senare skildringar av den egna familjen föregår Sally Mann och Larry Towell.

De många verksamma åren och den breda produktionen gör henne svår att placera som fotograf, och hennes verk svåra att samla i en lokal. Kulturhuset väljer att sortera utställningens 200 bilder efter genre, inte kronologiskt. Det har sina förtjänster att se hur olika ämnesområden hanterats genom åren. Samtidigt blir indelningen stolpig och statisk då genrer ställs mot varandra, istället för att ge bilder ur olika områden möjlighet att stötta varandra i ett integrerat flöde.

Cunningham var en utsökt kopist av den mjuka gråskalans skola. Formaten är små, och betraktaren avkrävs (underförstått) ett steg framåt. Många av kopiorna i utställningen är vintage - utförda av Cunningham själv, nära fotograferingstillfället. Den fysiska närheten till fotografens hand är en av utställningens många behållningar. Fotografiernas språk är värdigt och fritt från överdrifter. Med nutida ögon är det svårt att se det kontroversiella som hennes tidiga samtid såg. Det är överlag ett milt fotografi som med stark substans, små gester och lågmäld röst talar i dialog med betraktaren.

Stockholm 2013-06-18 © Mattias Lundblad