Det är först på avstånd man kan bedöma teckningens materialspecifika kvalitéer. Behåller den känslan av valörrikt blyertsskimmer, eller blir den bara till ett illusionstrick, ett fotografi med utslätade, platta skuggor? Idag, när foton så frekvent används som förlagor inom konsten, är det just i själva behandling av materialet som mästaren visar korten – en medveten kreatör som behärskar sina medel, eller en lättviktig trollkarl som skälmskt snäpper med fingrarna? Hepp!

Love Dalhstedt känner väl till den gråskimrande blyertsens begränsningar och företräden. Och att missta hans verk för fotografier är inte möjligt ens på längre avstånd. Det är heller inte i beundran inför alla de tunna, skira linjerna man bugar sig. Det är för förmågan att låta teckningen bli just det: en teckning. Myllret av detaljer, de lekfulla associationerna, kärleken till det vardagliga, till trivialtingen – där har vi Dalhstedts outsinliga källa. Och det är genom (den intuitiva?) kontrollen över kompositionen och ytans indelning han tyglar sitt förtingligade vardagskaos.

Lite självironiskt, eller åtminstone med glimten i ögat, döper han den överfyllda leksaks- eller tvättkorgen till "Ingen känsla för feeling". Men det är knappast bristen på "feeling" man associerar Love Dahlstedt med, snarare tvärtom. Omtagen, utsuddandet, de tvära kasten, blyertsens kontrollerade sprödhet och gråmelerade valörspel – alla är de tecken på "feeling". Och när den döda råttan – centralt inramad av den likaledes döda trädgrenen, och flankerad av handsken med Disneyfilm-märket "Bilar" – inser man att Dahlstedts känsla för feeling är precis så tempererad som uttrycket kräver, dessutom lågmäld och underfundig.

Stockholm 2013-01-30 © Leif Mattsson