Berlin andas historia. Överallt utställningar, minnesmärken och arkiv om andra världskriget och murens fall 1989. Det finns en påtaglig skillnad mellan hur berlinare och turister förhåller sig till nazitiden och DDR-tiden. Att provsitta i en östtysk Trabant framkallar fniss och nostalgi, det gör inte motsvarande närkontakt med objekt från nazitiden.
I konstutställningen "Frihetens förförelse" (Verführung Freiheit) på det tyska historiska museet (fram till10 februari, sedan i Krakow, Mailand och Tallin), sponsrad av EU- kommissionen, försöker man förstå konstens inställning till Europas efterkrigstid. Den är en ambitiös presentation med en lång förberedelsetid och med konst från 34 europeiska länder. Här visas bara verk från Europa. Med USA-konstens frånvaro slipper man att hela tiden bedöma den europeiska konsten i förhållande till efterkrigstidens konstkanon. Här återfinns verk från Ryssland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Från Sverige syns Lenke Rothman och Max Book. Båda visas under rubriken ”Skräck och mörker”.
De indelande rubrikerna är ganska abstrakta och förklaras inte alltid av de ingående verken. Det gör nu inte så mycket. För här får man stifta bekantskap med starka verk av konstnärer som man aldrig hört talas om: som performanceduon KwieKulik från Polen, som år 1978 gör en videodokumenterad performance där de gjuter fast sina fötter i ett block gips – en protest mot att de inte fick utresepass för att deltaga i ett internationellt konstnärsmöte. Här finns ungraren Tamás St. Aubys ”Portable Trench for Three Persons”, ett bärbart dike (!) i sköra material – en protest mot kriget, och dödandet. Lustigt nog finns verket i utställningen som en kinesisk piratreproduktion.
Mer kända konstnärer finns förstås också som Andreas Gursky som demonstrerar kommersialismens absurditet i cibachrometrycket ”99 cent II” från 2001 – en jättebild i onaturlig upplösning av en affär där alla saker kostar 99 cent eller mindre. Oväntade likheter finns att upptäcka mellan Tadeusz Kantor (Skolbänk från teaterpjäsen ”Döda skolklassen”, 1975) och Maurizio Cattelan ("Charlie, surfa inte", 1997). Båda intresserar sig för det förtryckta barnet och deras uttryckssätt är snarlika.
I utställningens tolv kapitel penetreras enligt kuratorn Monika Flack hur friheten vanns och försvarades i Europa efter andra världskriget. Flack polariserar inte öst och väst. ”De är, trots allt, båda barn av upplysningstiden”, menar hon. Både kapitalismen och socialismen skapades med visionen att på förnuftets väg försvara människans rättigheter och frihet. Men det cartesianska förnuftets tillkortakommande demonstreras i flera av verken. Vikten av att ha både förnuft och känsla intakta poängteras.
Som en ambivalent hyllning av känslans kraftfält är Anselm Kiefers kända examinationsprojekt från konstskolan i Düsseldorf. Kiefer har rest runt på historiska platser i Europa och fotograferat sig själv när han gör det mest förbjudna, det vill säga en Hitlerhälsning. Detta görs 1969, i skuggan av 68-revolutionen. Gesten är lika förbjuden nu, men kanske på ett annat sätt. För Kiefer tillhör den generation som varit med om att driva fram den historiemedvetenhet som nu präglar Tyskland. Det han ville säga då var att man, i stället för att glömma Hitler måste söka rätt på honom i sin närhet och till och med inom sig själv, och bekämpa honom.
Den här utställningen bör man se för att få en mer komplett bild av den europeiska konsten sedan andra världskriget. Detta sker när öst och väst visas på lika villkor och när den amerikanska närvaron saknas.
Berlin 2013-01-30 © Gunilla Bandolin |
