Lotta Döbling har skiftande inspirationskällor. Ett tema som det presenteras på Domeij Gallery är aspekter på V S Naipauls novell "Tröstlöshetens bukt" (om Trinidad). Men hon har också begrundat helt andra källor – som tyska naturvetenskapliga skrifter från 1920-talet. I utställningen finns många berättelser, kanske romaner. Inte så att hon målar litterärt, men hon förmedlar glädjen i att dikta, tänka på människor som lever och har levt, på hus, trädgårdar och landskap. Fast det handlar knappast om idyller.

I två målningar med titeln ”Tröstlöshetens bukt” får ett par svanar representera detta tunga känsloläge. I den ena målningen har två svanar sjunkit samman, kraftlöst med omslingrande halsar. Dagen är gul och som man kan föreställa sig både het och fuktig. I den andra målningen simmar en svart, tilltufsad svan i väg från ett svanpar och fartyg i bakgrunden. I denna gröna, kyligare atmosfär ser vi kanske en flykt, en handling för att undkomma det tröstlösa.

Även om Lotta Döbling berättar om människor, så är de oftast gestalter på avstånd. De är kanske du eller jag. Främlingen står där i en park där en jättelik hand sträcker sig upp ur växtligheten. En anonymiserad pojke sitter under ett träd (”Koltrasten, ekorren och pojken”). Såpbubblor svävar. Koltrasten betraktar pojken. Är det en död ekorre han håller i händerna? Är han skyldig till ett brott, eller har han hittat den där? Högt upp i trädkronan öppnar sig grenverket som samvetets allseende öga.
    I två målningar (”Inomhusrummet”) är det som i romanerna: Stora luftiga rum, gardiner och en sådan säng med myggnät man kan drömma om.