Ditte Ejlerskovs bilder på Elastic handlar om den världsberömda artisten Rihanna. Eller gör de det? Är det inte mer ett tidsnedslag (i vår egen tid) där Rihanna, med sin kameleontiska karaktär (ständigt nya kläder och frisyrer), förefaller ovanligt väl lämpad för ett utseendefixerat idoltema?
I små målningar poserar den klädmedvetna sångerskan på scen, vid sina livvakter och på stan. Förlagan är idolbilder hämtade från artistens instagram-konto. Gång efter annan förstorar Ejlerskov delar av Rihannas kläder till enorma proportioner – till något som kan se ut som halv- eller helabstrakta målningar av Hilma af Klint eller Keith Haring – eller, tja, nästan vad som helst, Ejlerskov leder sin ”medie-Rihanna” till stilistisk svårfångade krumbukter i den högre skolan.
När artistens enkla slogans (tryckta på hennes kläder) genomgår samma förstoring, och samma isolering, uppstår ett konceptualistiskt tvetydigt budskap (liknande det i konstnären Jenny Holzers projicerade texter). Rihannas ”She Died of Perfection” framstår som direkt uppfodrande eller anklagande – från att ha varit en oskyldig kalligrafisk (reklam-)lek.
Det ser ut som en tanke: Samtidigt med utställningen på Elastic pågår en omfattande popkonst-utställning på Moderna Museet i Stockholm. På galleri Loyal, ett stenkast från Elastic här i Malmö, slår exhibitionismen nya rekord med tre amerikanska konstnärer – och vem kan ha missat haussen kring Andy Warhol (som aldrig tycks klinga av). Och så vidare.
Rihanna – utställningens repetitivt ”korkade” upprepning (det krävs envishet för att duplicera ett redan spikat klädesmönster i jätteformat), gör den, precis som utställningen på Loyal, till en retroaktivt manifesterad performativ akt – till en antydd föregående ritual under vilket bilderna synes ha tillkommit.
Vad är det då bilderna säger oss (de märkliga, abstrakta, mönstren, de korta textraderna), vad är den mekaniska upprepningens innebörd? Ett betydelselöst linsluseri eller finns här inbäddade budskap om framtiden? Såsom stämplat medieglättig kan kraften bakom duplicerandet av ”Rihanna” vara narkotiskt förslöande. Men hon/tidsbilden kan också utgöra ett otystbart lockrop för devisen om konstens lyftförmåga oberoende av konstnären.
Malmö 2013-09-19 © Martin Hägg |
