Efter bara drygt ett år är Andreas Eriksson tillbaka på Galleri Riis i Stockholm (senast okt/nov 2011). Har något avgörande tillkommit som motiverar denna forcerade exponering? Kanske. Men risken för stagnation genom upprepningens estetik – snarare än utvecklandet och fördjupandet av uttrycket – ligger alltid hotande nära vid visuell hårdexploatering.

I någon mån motiveras Andreas Erikssons raska återkomst av behovet att visa det tematiska arbetet kring den isländske målaren Jóhannes Kjarvals (lätt kitschiga) bildvärld. Erikssons Kjarval-fris är dock allt annat än kitschig eller insmickrande, snarare demonstrativt fjärmande och fysiskt svåråtkomlig (den hänger högt upp mot taket).
     Fotografier av stubbar, träd, buskar och öde skogsvägar varvas med gipsreliefer och utfrästa pannåer. Som arbetshypotes och tankelek kan frisen möjligen fungera, men frågan är om den har konstnärlig kraft att i sig fånga den kritiskt granskande besökaren? Snarare är det de mer klassiskt jordiga naturskildringarna i första rummet som öppnar för och möjliggör de lite ovanliga utställningstekniska lösningarna i det andra.

Andreas Eriksson är oomtvistat en kunnig och intressant målare, och när han lyckats hålla armlängds avstånd till Per Kirkebys expressivt informella konst är Erikssons valörskildringar oftast både fascinerande och utmanande. Det är ett konsekvent måleri som visar stor tilltro till själva mediet, vilket är ganska ovanligt på dagens konstscen.

Men mest särpräglade i denna presentation är ändå de ullvävar som gjorts i samarbete med Lena Rundqvist och Anne Hultin. De tydligt textila strukturerna – som även återkommer i målningarna, fast mer dolda – är välgörande för utställningens balans. I Andreas Erikssons måleri finns annars ofta en tendens till utsläckning av konstraster och ett närmande till en jordfärgernas monotoni (tydligast kanske på Venedigbiennalen 2011).

I ullvävarna tillkommer det där lilla extra, en nödvändig koncentration kring enskilda former och strukturer som möjliggör ett mer medvetet ytmarkerande (orientaliskt) bildspråk. Tittskåpseffekterna lämnas därhän, det är det variationsrika spelet i ytplanet som bygger upp och skapar själva bilden. Så är då möjligheten att kunna få ta del av detta textila inslag i sig något som motiverar den snara återkomst till Stockholm? Kanske.

Stockholm 2013-02-20 © Leif Mattsson

"Landskap (Till Kjarval)", fris i blandteknink © Andreas Eriksson