Tidningsnotisen kan mellan raderna ha refererat till hur en stackars flicka handfast och tämligen brutalt haffats av polisen av den uniformsklädde med batong och hotfull min och en mer anonym civilklädd lömskt kladdig kollega. Åtminstone om vi får tro Sven X-et Erixsons målning av ”Lösdriverskan” från 1928. Minns inte hela historien, men det kan tänkas att flickan endast varit för bjärt utstyrd till klädseln och rört sig ute vid fel klockslag.
     Händelsen ägde rum en handfull år efter kvinnornas rösträtt infördes i Sverige, och X-et gick som vanligt självfallet i taket för den omilda behandling som drabbade  de svaga i samhället. I målning efter målning tog han parti för dem, liksom han gjorde sig till bildlig röst för alla starka intryck av tillvaron, de som utlöste målarlust av glädje, kärlek, lycka, sorg, indignation eller ilska. Ändå hävdade han högljutt att ”Konsten skall vara absolut onödig” och att konstnären inte är någon ”Messias”.

Galleri Lars Bohman visar under sommaren en välbehövlig och uppfriskande påminnelse om det gedigna arv av målerisk berättarlystnad som än idag alstrar målarröster med eller utan kännedom om föregångarna. Sven X-et Erixson var dock i allra högsta grad medveten om sin del av detta arv och även tacksam för sina nära föregångares bedrifter som möjliggjorde för honom att med full kraft leva ut sitt direkta och poetiska temperament. ”Åh, fan kan man måla så”, lär han ha utbrustit inför Hilding Linnqvists och Eric Hallströms naivistiska 1910-tals måleri. Han var därmed inte sen att pröva vidare i kollegernas spår och ingick så småningom i den kollegiala gemenskapen, från 1930-talet som en av medlemmarna i konstnärsföreningen och galleriet ”Färg och Form”.

I den förtätade Stockholmsskildringen ”Järnvägsparken” med det då precis färdigställda Stadshuset i fonden, vandrar nornorna osynligt men påtagligt kring och mäter ut livets väg som i Linnqvists då decenniegamla ”Den gamla parken”, eller apostroferar slutpunkten som i begravningsprocessionen i Hallströms ”Begravning i Solna”. Hjalmar Söderbergs berättarröst bär stämningen liksom flera poeter och författare från tiden. Målare som ordmakare eller vice versa. Mystiken och magin i vardagen kombineras med dess bokstavliga och formliga händelser.
     X-ets ”En spelmans begravning” innehåller lika mycket hänryckning som förtvivlan, en tidens röst präglad av lika delar knoppande framtidstro som tårfylld av dåliga år präglade av katastrofer i stort och smått. Som uttryck för ett målarkynne från vår breddgrad är målningen tidlöst dagsaktuell och oslagbar.

"Kärlekspar i Köpenhamn", 1925, 24x33 cm

Man bör akta sig för att dra den förhastade slutsatsen att X-et och hans föregångare samt efterföljare inte ägnade sig åt ett sofistikerat måleri. Tydliga referenser finns till en europeisk tradition knuten såväl till dåtid som samtid. Den lilla målningen ”Kärlekspar i Köpenhamn” från 1925 rymmer slutsatser som Giotto drog på tidigt 1300-tal i kombination med en senare Matisses eller Picassos finurligt, ekonomiskt återhållna men uttrycksfulla lek med linjerna. Sitter mannen i knäet på kvinnan eller övar han en ny och vällustigt överraskande tur i den intima kärleksdans som (det möjligen enkönade) paret uppför? Tre ben uttrycker samspelet så mycket bättre än om alla lemmar pliktskyldigt redovisningsmässigt skulle delta. Se hur målaren sätter tiden ur spel, med hjälp reduktionens märkligt evighetsframkallande rörelse.

Resan mot att uppleva sig som fullfjädrad konstnär var inte spikrak och under hela 1920-talet försörjde sig X-et som brödjobbande dekorationsmålare åt Filip Månsson. Det är den här första glupskt trevande perioden prövande inför kommande färgeruptioner som visas på galleriet, i kombination med det riktigt sena 1960-tals måleriet, påverkat av en stroke. I det sena måleriet nås nya höjder och man skulle önskat en nyfiken och fördomsfri målare som X-et ytterligare tid att utforska nya landvinningar från det abstrakta och informella måleriets introduktörer. I urvalet på utställningen görs sig dock X-et till en uttolkare av en annan kraftfull och likafullt timid målare som Bonnard. Bojan i sjuksängen eller i badet, tecknar livets motsägelsefulla bild av oro, oråd, åtrå och åkallan av den märkliga makt som låter oss förstå och häpna över att vi finns till.

Stockholm 2013-07-09 © Susanna Slöör