Det är i det nedskruvade tonläget, i det minimalistiskt frånvända, Mikael Fare närmar sig visuell konklusion. Reliefernas små variationer inom klart avgränsade formområden för tankarna till musikaliska tillämpningar, till kammarstycken där temat prövas, upprepas och gradvis förskjuts, till det som musikterminologiskt kallas för genomföring.

Mikel Fares material är träet, gärna det återbrukade, redan förkastade eller bortsorterade. Ett material med specifika egenskaper, men som också bär på biassociationer och referenser av ibland rent privat karaktär. Det faktum att det är ett organiskt och levande material är naturligtvis betydelsefullt. För Mikael Fare är det förmodligen själva förutsättningen.

Men ibland – när omständigheterna så kräver, och ekonomin så tillåter – gjuts träskulpturerna i brons. De övergår då från det personligt unika till det allmänt reproducerbara. Och skulle man vara renlärig minimalist är det naturligtvis den rätta metoden: ett slags avklädningsakt.
     Men Fare är inte renlärig, han kan inte bortse från handens förmedlande kontakt med den levande strukturen, med träets mjukhet och strävhet, med följsamheten och det bångstyriga.

På Galerie Helena visas Fares konstnärliga bredd, allt från de stora, vitskimrande relieferna, till de sprakande minilandskapen, till de voluminösa amfororna i trä. Verken bråkar lekfullt med varandra, utmanar varandras sfärer, trampar varandra lätt på tårna. Förmedlande länkar blir då de mäktiga, tysta relieferna "Vinterlandskap", triptyken "Partitur" samt ytterligare några nedtonade verk. De framstår här som de avklarnande adagiosatser som självklart sluter det visuella kammarstycket.

Stockholm 2013-02-13 © Leif Mattsson

"Partitur", triptyk, trä © Mikael Fare