Minns hur det smällde till i det nytvättade lakanet då man som liten ”hjälpte till” och fåfängt försökte hålla emot den vuxnes ryck på andra sidan. Fnissande slogs man nästan till golvet.
     Amy Feldmans återhållna men märkligt expansiva måleri påminner i analogi även om ljudet från ett segel, när vinden fyller och plötsligt skjutsar båten med en stöt framåt. Med en mycket återhållen och avvägd gråskala framkallar hon gasten som tar tag i dukens yta och med en subtilt knyck separerar bilden från den fjättrande platta verkligheten och frigör rumsligheten.
     I några av verken väcks, om än vagt, de formpoetiska experimenten till liv, de som Lennart Rodhe med flera ägnade sig åt för ett halvsekel sedan. Men hos Feldman filtreras de genom den amerikanska konsthistorieskrivningen med dess inneboende bildskräck eller rena oförståelse, som separerar den från den europeiska måleritraditionen. Det möjliggör för Feldman att självständigt göra sina överraskande upptäckter.

Om nu Amy Feldman medvetet lånar färgen från månens frånsida där kratern ”Stark” är belägen eller enbart söker ett bart och naket formalfabet, må vara osagt. Internet kan ge de mest märkliga ingångar.
     I det eftermiddagsbelysta galleriet leker de varmgula solstrålarna ta fatt, kärleksfullt och gnabbande omilt, med Amy Feldmans målningar. Hennes månljusmåleri ter sig lekfullt uppvispat på dukarna, till synes oreflekterat i ett hastigt svep – de grå dropparna eller tårarna yr och rinner. Men improvisationerna har säkert sina havererade systrar kvarlämnade i ateljén att tacka för den fräcka direktheten och väl kontrollerade exaktheten i uttrycket. Akrylfärgen i målningarna visar sig både från sin sämsta distanserande sida och sin bästa, som bärare av vithetens eller ofärgens torra men ljusbärande materialitet.

Galleriet skall ha en eloge för att man introducerar en intressant yngre amerikansk målare för en svensk publik. Det kan tyckas otacksamt i stunden med oftast liten medial uppmärksamhet till följd, men det tillför uppiggande syre till dem som envist spårar vidare i den nysnö som glömskan pudrat över en väl genomtröskad tradition.

Stockholm 2013-10-09 © Susanna Slöör