Undantagsvis är motiven i Leonard Forslunds bilder lättigenkännliga – det kan vara en park, en kyrkogård eller en liten ö. Men mest av allt virvlar fragment av en oklar helhet runt i ett regnbågsfärgat, oändligt djupt, universum – utan upp eller ner, fram eller bak.
     En apokalyps i full speed? En tornado eller ett bibliskt syndafall? Inte alls säkert. Forslunds målningar kan lika gärna visualisera början på något nytt, the big bang, skapelseögonblicket.
     Oavsett vilket knyter konstnären an till den seglivade, eviga, myten om världsalltets våldsamma början och slut, till virrvarret, hettan, desorienteringen.

Skönheten, ögonblickets dramatik, gränsar till det sublimt romantiska – exempelvis till atmosfären i Marcus Larssons häftigt brusande vattenfall eller Caspar David Friedrichs dimhöljda bergslandskap.
     Men här finns också skillnader. Den forslundska väldigheten förefaller självgående, oberoende av den kontemplativt reflekterande människogestalten. Forslunds panoramor är science fiction-skådespel långt bortom (hitom?) mänsklig hemvist.

"Drömsplitter nr 812501" © Leonard Forslund

Sofie Arfwidsons febrigt dallriga motivvärld bär på desto mer av psykologiskt närvarande intensitet. Ur en starkt symbolladdad rekvisita – några halvt om halvt levande teatermasker, ett framrusande tåg, bortvända ansikten – skjuter ett visualiserat drömspel fart.

”Flanörens” stadsvandring under ett regntungt moln är således fylld av surrealistisk svajighet - den yttre omgivningen är liktydig med den inre, ingenting verkar vara fast förankrat, vad som är vaket och sovande, natt eller dag, är aldrig riktigt klart. Är pojkens fasta famntag om jycken uttryck för ängslighet eller trygghet? Lusten, glädjen, förlösningen blandas med obehaget.
     Såsom flyktigt förbipasserande (hastigt uppfångade, omvandlade, föränderliga) livsupplevelser är Arfwidsons motiv försatta i konstant upplösning, hela tiden på gränsen till att uppgå i ett dimmigt pastellartat intet.
    I Arfwidsons självporträtt företar jaget följdriktigt en kamp om den egna konturen – insvept i ett dis av förtätat rosa.

Simris 2013-08-02 © Martin Hägg