Utrymmet för visning av ett poetiskt måleri med naiva drag har kraftigt reducerats både i Stockholm och i resten av landet. Det mjuka tilltalet och den lågmälda humorn har numera endast ett fåtal gallerier att förlita sig till. Därför är det ändå en tröst att Galerie Bel'Art, genom en offensiv reträtt (om man får kalla det så), nu satsar på en alternativ visning i mer hemlik miljö, en bit bort från stadens centrala delar. Tiden får utvisa om vägvalet var det rätta.

Arne Frifarare har för varje utställning rensat alltmer i sitt visuella alfabet. Enkelhet, renhet och klarhet tycks numera vara de ikonografiska ledorden. Bildspråket tyngs inte av någon framtvingad extravagans eller målerisk "show off". Men för dem som har penseln som sin vän känns form- och färgbehandlingen både stabil och poetiskt underbyggd.
     Denna avklarnade enkelhet med symboliska undertoner gör att Frifarares bilder allt mer tar gestalt av visuella haikudikter. Ett fåtal bildelement bygger upp en odelbar helhet, sammansättningarna får tankens överförda form – ett slags ljudande intill fullbordan.

Kopplingen till den svenska naivismen är uppenbar, men också till en österländsk mysticism med vissa liturgiska drag. Kvinnan som lämnar sin elefant och i ljusblå klänning euforiskt svingar sig upp med hjälp av den gudaliknande solen påvisar leviterandets fysik. Och för den man som bär kyrkan på sin hatt är bönen aldrig långt borta.
     Fängslat i ordbilder kan detta möjligen låta högtravande, men Frifarare sänder inte iväg sina målningar utan att ha packat en närande matsäck av befriande humor. Männens tragikomiska allvar har mer med Buster Keatons stoicism att göra än med maskulin självtillräcklighet. Och kvinnornas spel med utbytbara identiteter och ansiktsmasker bär lekens fullgångna mönster och logik.

Stockholm 2013-09-10 © Leif Mattsson