Ett knappt femtiotal gallerier finns listade i en användbar guide med karta, som finns spridd på papper ute på plats. På nätet kan man göra hemläxan på följande adress: www.fondation-entreprise-ricard.com/GmeGalleries. Kvarteren utgör det etablerade navet för den parisiska samtida konsten och gallerierna hör vanligen till de mer högprofilerade. Sedan finns det en lång rad icke listade som dyker upp på vägen och vidare kan man söka sig till helt andra områden mot Belleville och St Germain för att nämna några.

Marais erbjuder en fantastisk miljö överhuvudtaget; Gallerirummen i gårdshus med lanterniner är utställningarna förutan en verkligt givande upplevelse. Senast jag systematiskt gick igenom området var i mitten av 1990-talet och självfallet har det hunnit hända en del. Det bestående intrycket då var mångfalden av sparsmakade installationer med språkfilosofiska inslag, den här gången dominerar foto, inte helt överraskande mot bakgrund av mässan Paris Photo i mitten av november på Grand Palais.

Några svenska namn finns i floran som Maria Friberg, på Bendana Pinel Art (4 rue du Perche) t.o.m. den 21 december samt Helene Schmitz på Galerie Maria Lund (48 rue de Turenne) t.o.m. 7 december. En favorit är Mary Ellen Mark på Galerie Anne de Villepoix (43 rue de Montmorency), amerikansk fotograf född 1940 med cirkusbilder från bland annat Indien, med akrobatflickor som slår knut på kroppen, dvärgar och clowner mer mänskliga en udda. Amerikanen David Hilliard på La Galerie Particulière (16 rue du Perche) presenterar en serie bilder från familjens hus och omgivning i Cape Cod ett stillsamt drama utifrån relationen till fadern som lider av ”samlarsjuka”.

© A. R. Penck, Susanne Tarasieve, Paris

Som i alla större metropoler finns det gallerier med kraft och resurser att visa närmast museala utställningar. På Galerie Karsten Greve Köln, Paris, St Moritz (5 rue Debellyeme) pågår en sevärd utställning med pappersarbeten av Cy Twombly t.o.m. den 4 januari. Galleriets relation med Twombly daterar sig till mitten av 1970-talet, och utställningen omfattar verk från slutet av 1950-talet till 1980-tal. Galleriet Suzanne Taresieve (7, rue Pastourelle) visas en utställning med ursprungligen östtyske A. R. Pencks, förenklat symbolmättade expressiva 1980-tals måleri samt skulptur. Valet av decennium är kopplat till att konstnären då tvingades lämna öst för väst, en schizofren värld ersattes av en annan.

Måleri är annars inte det man främst besöker Paris gallerier för, även om det vid detta tillfälle visas en del. Ytterligare en representant från Tyskland är Eberhard Havekost på Galerie Hussenot (5, rue des Haudriettes) t.o.m 21 december, med ett måleri som systematiskt återbrukar bildinformation ur redan befintliga bilder som finner sin väg tillbaka till Gerhard Richter. En ung fransyska som också arbetar ”fotografiskt”, påbörjar arbetet med att skapa modeller och former som installeras och därefter ljussätts och fotograferas för att därefter utgöra grund för måleriet. Verk av Maude Maris, född 1980, visas på Galerie Isabelle Gounod (13, rue Chapon) t.o.m. 21 december.

En av de mer sevärda utställningarna som tyvärr visades sista veckan under mitt besök var belgaren David Claerbouts tredelade videoinstallation på Yvon Lambert (108, rue Vielle du Temple). Tekniken är märklig, egentligen kan man inte tala om rörlig bild. Kameran sveper förbi eller zoomar in och ut i samma scen som låtit sig frysas som en stilla värld i tre dimensioner.
    I det större gallerirummet visas på långväggen en bilkö som stämningsmässigt väcker minnet av Julio Cortázars essä ”Södra motorvägen”. Bilarna står stilla och man anar att anledningen är en trafikolycka. Räddningspersonal finns på plats stirrande ned i diket på en scen som måste ha utspelat sig 70 år tidigare: En soldat och tre barn står leende nyfiket intresserade och ser in i ett utbränt bilvrak. Kameran rör sig runt figurerna, försöker möta deras blickar ur olika vinklar för att senare zoomas ut till bilkön som tålmodigt väntar på fri väg.
     Parallellt visas en video med oljearbetare på hemväg till fots och på motorcyklar. De har frusits till stoder överraskade av ett plötsligt skyfalls översvämmade gata av gult lerfärgade strömvirvlar. Kameran rör sig runt scenen långsamt och vänder ned och följer gyttjevattnets vågspel på vägen runt. De båda frusna scenerna förlopp skildras med endast kamerans kringgående rörelse.

© David Claerbout, Galerie Yvon Lambert

Störst behållning av de aktuella utställningarna gav fransyskan Annette Messagers installation på Marian Goodman (79, rue du Temple). För mig är hon en ny bekantskap, men hon känns omedelbart logisk för den utveckling som varit under de senaste decennierna. Hon representerade Frankrike på Venedigbiennalen 2005 och hade en separatutställning på Centre Pompidou 2007. Hon arbetar med objekt, assemblage och installation och är en föregångare till de ”låga” materialens och de feministiskt inspirerade konstnärer som brutit ny mark.
     Här visar hon bland annat en installation kallad ”Mes transports”, vilken består av en samling objekt, figurer sammanställda av djur, figurer, människor och andra mer eller mindre tydliga artefakter till assemblage i papier-maché som sedan överförts till svart aluminium. De vilar på små hjulförsedda vagnar på transportfiltar som ombonande resesällskap. Det lilla hundkadavret med mänskligt huvud ligger värnlöst, som en Asmund Arle-figur, med drömmens demon gränsle över kroppen. Tankarna far i väg hem till konstnärer som Katarina Lönnby, Karin Wikström och Klara Kristalova.

Klara Kristalova kommer för övrigt vara aktuell i slutet av februari med en utställning i New York, filial till ett av Marais’ mer prestigefyllda gallerier, Galerie Perrotin (76, rue de Turenne). Den nu aktuella utställningen gav dock inte stöd för den höga kvaliteten, med en mjukerotiserande fotoutställning med kitschiga kroppar, vilket är genre som Parisgallerierna inte släpper i första taget.
     Baskiske konstnären Javier Pérez skulle vid hastig påsyn kunna räknas dit, men visar en installation på Claudine Papillon Galerie (13, rue Chapon) t.o.m. 1 december som har sina Meret Oppenheimska poänger. (Såg honom senare representerad med teckningar i en av Centre Pompidous pågående utställningar.) Knivförsedda skor dansar eller fäktas med varandra runt en vevgrammofon. En prima ballerina har fått tåspetskorna försedda med långa knivblad, på en ackompanjerande video utförs den akrobatiska knivspetsdansen. 

En galleritur i Marais kan möjligen jämföras med en motsvarande i Soho, New York, med en lång rad sedan länge väletablerade gallerier längs vägen. Kvarteren och lokalerna är som sagt enastående och värda sina trötta fötter. Men med ork och tid kvar bör man nog därefter söka upp övriga galleristråk i staden, lätt tillgängliga med Paris utmärkta tunnelbana.

Paris 2013-11-29 © Susanna Slöör