Några blinda barn leker på en skolgård, de äter tillsammans, leds genom en skog och en kyrkogård. Detta samtidigt som en engelsk speakerröst skärskådar ämnet filmklippning, sakligt och korrekt, medan filmens undertexter är på italienska. Samtidigt letar sig mina egna tankar tillbaka till Tysklands demokratiexperiment på 1920-talet. Felilx Gmelins film Bei den Blinden ägnas en blindskola i tyska Stuttgart år 1926 – några år innan totalitarismens inträde. Handikappade barn som får vägledning genom livet – hur skulle det ha sett ut i Hitlertyskland? 

Gmelins konst ägnas parallelliteter, människor/företeelser som på ett eller annat sätt existerar bredvid, eller talar förbi, varandra – lyckligt eller olyckligt omedvetna om den haltande helhetsuppfattningen.
    Ibland blir den spretiga oförståelsen direkt skruvat komisk. Utställningens titelverk – filmen Utiphobia – är också utställningens mest aptitligt lättillgängliga. I filmen stakar sig en nioårig flicka igenom en text skriven av konstnärens far. Texten är, av allt att döma, på tok för krånglig för den stackars flickan. Istället för insikter om vikten av social förändring och relationen mellan individ och kollektiv (som är textens egentliga ämne) förmedlar filmen en bild av barnets pliktskyldighet gentemot vuxenvärlden (gentemot ivrigt förmanande föräldrar, skolans auktoritet...).

Och så rullar det på. I målningarna One after the other, After and About fladdrar isolerade ord förbi likt tillfälligt uppsnappade neonskyltar i ett storstadskaos: ”Office”, ”Beef”, ”Deliver”…
     Men Gmelins konst är mer än en uppradning hopplöst lösgjorda (parodiska, surrealistiska, egocentristiska…) ord eller monologtrådar – mer än en obegriplighetens kvasiintellektualistiska återvändsgränd à la ”de äkta” surrealisterna: Man Ray, Magritte, Meret Oppenheim…
Desto mer uttrycker den ett ”state of being”, en lägesbeskrivning där den mänskliga kommunikativa aktens förfelande framstår som ett följdriktigt samhällsfenomen. Och så länge Sisyfosstenen, för femtioelfte gången, rullas upp för berget (så länge flickan läser sin text, så länge speakerrösten brinner för filmklippning) förblir Gmelins människobild ljus. Fylld av figurer som om och om igen söker förklara världen – om än inneslutna i sina egna kokonger.

Lund 2013-11-26 © Martin Hägg