Till sin hjälp har Edblom/Muka bjudit in ytterligare curatorer för var och en av de fyra arenorna, Röda Sten Konsthall, Göteborgs Konsthall/Hasselblad Center, Stora Teatern och Drömmarnas Kaj. Biennalen breder alltså ut sig över stora delar av staden. Temat PLAY! tolkas olika på de olika arenorna. På Röda Sten samlas konstnärerna kring The Politics of Play, lekens politiska dimensioner. På Göteborgs Konsthall är karnevalen och arkiven i fokus med AnarKrew: An Anti-Archives och runt Drömmarnas Kaj skildras Art Crime: Legally on the Edge. För att slutligen på Stora Teatern hamna i Weight, tillvarons tyngd.

Katrina Gregos är curator för Röda Sten, där det politiska inslaget är tydligt. Under medeltiden stod karnevalen både för lek och politisk kritik. Den var något som satte samhällets regler ur spel och vände upp och ned på världen under några dagar. Den rike fick spela fattig och den fattig fick bli rik för en dag. Liv Strömqvists seriestripp End Extreme Wealth utgår från ett sådant omvänt perspektiv. Hon föreslår en avvänjningskur för de omåttligt eller omättligt rika. De har det svårt och måste omskolas för att kunna sluta konsumera om jorden skall räddas.
     Lika bitska och skämtsamma är den numera klassiska feministgruppen Guerilla Girls, som anser att, vad världen av idag behöver, är en östrogenbomb. Deras träffsäkra affischer har under decennier varit ett slagkraftigt verktyg för att uppmärksamma orättvisor ur ett genusperspektiv.

Utställningsvy, Röda Sten, katedralen

Röda Stens stora hall, katedralen, är ett krävande rum. I år står den irländska konstnären Nevan Lehart för det dominerande skulpturala inslaget. Ett antal lekfulla skulpturer kommenterar dagsaktuella företeelser och politiska händelser. I bakgrunden projiceras en video av Fernando Sanchez Castillo, Pegasus Dance. Två vattenkanonbilar utför en perfekt synkroniserad dans. På motsatta väggen leker Nabil Boutros med sin egen identitet och den egyptiska självbilden i en serie porträtt ”Egyptians” or Clothes Make The Man.
     De mindre rummen ägnas i huvudsak åt olika videoinstallationer. Den politiska udden är vässad i Jorge Galindo & Santiago Sierras video Los Encargados. Filmen visar 7 svarta Mercedesbilar körande i procession på en av Madrids stora gator, som om det vore ett begravningståg. Varje bil har en stor upp- och nervänd svartvit målning på taket. Det är porträtt av kung Juan Carlos och de sex presidenterna som styrt Spanien sedan demokratin återinfördes. Bilarna rör sig långsamt och majestätiskt till musiken av Varsoviana Soviética, de spanska anarkosyndikalisternas sång. Också en slags karneval, om än i svartvitt.
     Mitt bland olika videoprojektioner på Röda Sten uppenbarar sig tre små målningar av Tala Madani, bl. a. Ass Projection och Brilliant. Ett välgörande lågmält inslag med ett personligt tilltal, där man möter de underfundiga och mångtydiga målningarna på nära håll.

Göteborgs Konsthall har koncentrerats kring karnevalstemat. Den numera nedlagda Göteborgskarnevalen (1982-93) och dess arkiv finns redovisat. Innehållsmässigt är det en djupdykning i frågor kring vem som äger staden och vem den är till för. Delvis ett granskande av motsättningarna mellan initiativ underifrån i en stad och den officiella bilden av densamma, där just Göteborgskarnevalen blir ett tydligt exempel. Göteborgs Konsthall bidrag är ett försök att skapa karnevalsstämning. Roberto N Peyre visar video från sina resor till olika karnevaler runt om i världen. Han hittar paralleller i deras utformning och koncept trots avstånd och kulturella skillnader.
     Ett inslag är också hans LOVAMAN, en lövklädd karnevalsfigur, som ett stycke förmänskligad natur. New Beauty Council & MYCKET har skapat en uppsättning karnevalsartefakter i form av kläder och tillbehör. I ett av rummen återskapar Deimantas Narkevicius stämningen från Göteborgs svartklubbar på 80-talet med gammal analog utrustning.

© Carolee Schneemann

I Stora Teaterns foajé visades bland annat en skickligt iscensatt video av Carolee Schneemann, Infinity Kisses från 80-talet. Hon är feministisk pionjär, kanske mest känd för provokativa videor om kvinnors liv, kroppar och roll i samhället. Infinity Kisses är en ömsint serie bilder, där hon möter sin katt i en kyss. De förbiilande bilderna förvandlar salen helt. Stora Teatern var tyvärr bara en tredagars arena. Ett upplevelsefyllt omskapande av en plats och ett hus under en kort tid. Texten i katalogen är intressant att läsa. Det är en korrespondens mellan Andjeas Ejiksson och Ragnar Kjartansson. Man kan följa deras process, funderingar och svårigheterna kring projektet.

Med sammantaget sex curatorer inblandade i biennalen kan man naturligtvis fråga sig om slutresultatet står i paritet till antalet medverkande curatorer. Det förmodligen självklara svaret är att sex curatorer skapar en ganska splittrad och ojämn biennal. De olika arenorna drar åt varsitt håll på gott och ont. Man kan ibland också fråga sig var ansvaret för gestaltningen ligger, när curatorerna bjuder in deltagare utan egentlig konstnärlig praktik.
     Samtidigt måste sägas att biennalen har ett omfattande och innehållsrikt program med mycket intressant att se och ta till sig. Förutom huvudbiennalen har de lokala konstscenerna för första gången samlats i en tydlig satellitorganisation, GIBCA extended, som omfattar ytterligare ett fyrtiotal arenor och produktioner i regionen. För den flitige besökaren möjliggörs, genom GIBCA, ett utforskande av staden både i konstnärlig, historisk och i rent fysisk mening.

Göteborg 2013-07-01 © Berit Jonsvik