Ulf Gripenholms nakna kvinnor tycks hämtade från lektioner i kroki. Ibland sitter de blickstilla framför (förmodade) studenter, ibland har de krupit upp i en säng eller så har de ställt sig i en skogssjö – med vatten upp till knäna. Poserar gör de likafullt.
     Fast Gripenholms förkovran i nakenstudiernas balansproblematik, i yta, rörelse och riktning, äger i själva verket rum över hela bildytan. Den täta skogen, stadens torg, trängseln inne i jazzbaren – alla delar de den kubiserade kvinnokroppens djupillusion, den kantiga formens volymskapande lov.

Gripenholms utforskande av konstens byggstenar, hans fascination för studieårens djupdykning i konsten att se och förenkla, leder associationerna till det senmodernistiska folkhemmets utsuddade gränser mellan konst, design och bruksföremål. Denna estetiskt eleganta otidsenlighet gör avsaknaden av dateringar i bilderna (som saknar årtal) naturlig. Konstverken är, tror jag, från 1980-talet och framåt – men, vilket är viktigare, har samtidigt en helt annan bildmässig frändskap.

"Ljus Hängande", "Mörk Hängande" © Ulf Gripenholm

Två bilder förtjänar, nej snarare pockar på, en särskild uppmärksamhet: över kanten på en mur (?) hänger ett ljust tygstycke och, på den andra bilden, ett mörkt – det är allt. Inte en människa inom synhåll, blott en smal strimma himmel ger sig tillkänna i bildernas överdel. För ett ögonblick förbyts den gripenholmska ytans elegans mot en innehållslig laddning, av en desorienterat kittlande osäkerhet, av en plötsligt uppenbar symbolik – med surrealistisk tvetydighet.

Ska den negativa kritiken nödvändigtvis gripa tag i något så är det i så fall i Gripenholms akvareller. Måhända är det en onödigt linjär tankegång, men volymkänslan i dessa förefaller något undflyende i jämförelse med den kubistiska djupet som mejslas fram till bastant trovärdighet i Gripenholms oljor, teckningar och serigrafier.

Landskrona 2013-07-09 © Martin Hägg