Om viljan till kunskap och hinder för att nå den handlar Carl Hammouds utställning på Galleri Magnus Karlsson. Utställningens nav är tre verk med den gemensamma titeln "Camouflage": en trave av sex-sju böcker metodiskt förseglade i stadig, genomskinlig plast. Här tar Carl Hammouds mångtydighet vid. Rymmer böckerna radikala tankar som makten vill förpassa till arkivets djupaste avgrund – eller livsviktiga humanitära grundsatser att bevara för kommande generationer?

På ett mer filosofiskt plan – sådana finns flera i Carl Hammouds konstnärskap – kan man fråga sig om det finns kunskap om hur en människa bör leva oavsett var och när. Och hur man ska kunna se skillnaden mellan kunskap som hinder och som befrielse?
    Det tycks mig som att Carl Hammoud tror på det konstnärliga arbetet som metod för att samla in och gestalta kunskap. Den tvådelade tre och en halv meter höga målningen Protest skildrar världen utanför förseglingen. Vi ser ett berg av enkla stolar som kan vara hämtade ur klassrum eller seminarierum. Hammoud fick bildidén i en blogg om studentprotester i Chile. På tårgas och våld svarade studenterna med ett kollektivt skapat stolberg som visade att de är många som inte accepterar dåliga studievillkor, att de vill nå viktig kunskap, bryta upp förslutningen.
Stoltemat med bekvämare stolar finns även i Anatomy. I fjärran anar jag Duchamp och hans symboliska maskiner om relationer och sökandet efter metoder att undkomma instängdheten i det materiella.

Tiden och arbetet tolkas i Meridian, som till det yttre är tolv små klockor utan siffror, identiska skulpturer i papper och kartong. Människan har delat in jorden i meridianer för varje timme på dygnet och klockorna kan stå för dagens tolv timmar. Kanske anger dessa mörka objekt inte enbart jordens rotation, utan kamouflerar också den utmätta tidens krav. Något ska hinnas med. Och något annat. Får man mycket gjort, så vinner man tid. Tiden tycks stirra tillbaka ur dessa tysta objekt.
     I tre teckningar finns ett slags metaperspektiv. Två händer med handskar håller fram ett tomt papper i "Sign". Här finns inga tecken, men kanske maktens penna i närheten, kanske ska makten kittlas att nu signera ett dekret, en dödsdom. Handskarna av läder talar om en hård tid utan idéer.
     I "Fokus" är betraktandet motivet. Vi ser en kvinna hålla ett par glasögon framför sig som för att syna något och i "Blackboard" stryker en kvinna ut den svarta tavlans svärta och blottar en ljus strimma.

Stockholm 2013-11-26 © Niels Hebert