Med de kvinnliga konstnärernas intåg i konsthistorien följde en möjlighet att omformulera cementerade bildhierarkier. Nya och alternativa referensramar släpptes in som förklaringsmodeller till samtiden/samtidskonsten – sida vid sida med de välbekanta manliga.
En av dessa sent omsider utblommade kvinnliga konstnärer är Hilma af Klint (1862-1944). Lunds konsthalls "I strömmen" är ett försök att både sammanfatta af Klints betydelse för sin tid och ge exempel på paralleller mellan henne och några namnkunniga nutida konstnärer.
Konkret men alls icke okomplicerat. Mer än att plöja ny mark framstår Hilma af Klint så här i efterhand som en av många deltagare i en bildrevolution där även Kandisky, Itten, Mondrian med flera ingick. Fascinationen för teosofin, upptagenheten av konstens, färgens och formens vetenskaplighet, löper som en röd tråd genom förra seklets tidigaste decennier.
En så uppenbar tribut till en konstnär så typisk för det tidiga 1900-talet bäddar för en anekdotiskt postmodernistisk uppvisning för en, en gång i tiden, omvälvande revolution i lekfullhetens dekorativt anakronistiska skrud.
På annat sätt kan jag inte heller karakterisera Christine Ödlunds projicerade, psykedeliskt rörliga, färgmönster på teatrala träkulisser. Inte heller Silja Rantanens dagboksanteckningar och vetenskapligt klingande färgcirkelmålningar i akvarell är särskilt upphetsande i sitt akademiskt-anekdotiska förhållande till Hilma af Klints arbeten. |
|
Av större intresse är de mindre krystade bidragen, verk som sträcker sig bortom visuella överensstämmelser med verk från den teosofiska erans guldålder. Till exempel Carolus Enckells ”tidlöst” andliga monokromer – med mer allmängiltigt transcendentala förtecken. Eller Emily Wardills spelfilm om ett hemsökt hus där samspelet mellan det andliga och det fysiska flyttats över till ett samspel mellan mänskliga gestalter.
Utställningens enskilda verk är en sak, "I strömmen" som konceptuell inramning är en annan. Samtiden i en så här naket idéhistorisk förankring gagnar inte nödvändigtvis vare sig samtiden eller idéhistorien. Var och en på egna ben hade kanske varit ett mer sympatiskt alternativ.
Lund 2013-02-27 © Martin Hägg
|
© Hilma af Klint |
|