En av de första konstnärer som Magnus Karlsson inledde samarbete med var den något udda målaren Kent Iwemyr. Året var 1992 och sedan dess har Iwemyr återkommit fyra gånger på galleriet.
     För min del resulterade det aningen omtumlande första mötet med konstnärens bilder (2002) i en entusiastisk recension på Omkonst. Iwemyrs berättande och befriat ickesamtida måleri lyckades med sin orädda motvallsposition både överraska och övertyga.

"The Vintage Show" är den lätt självironiska utställningstiteln. I en tid där begreppet "vintage" är ett av de mer frekvent omhuldade tidsmarkörerna (inom fotografi, design och mode) ligger det naturligtvis en viss humor i att använda det på samtida måleri. Men Iweryds konstnärskap inryms ändå ganska väl i begreppet. Det längtansfulla tillbakablickandet på den svenska konsthistorien, i kombination med en trånande och närmast obsolet estetisk nivå, leder till konstnärliga kullerbyttor av det mer spektakulära slaget. Och däri ligger också en del av utmaningen för utställningsbesökarna. Fördomarnas försvarsmurar måste falla för att plats skall kunna beredas för denna främmande fågel inom samtidskonsten.

Sven X-et Erixson är det mest uppenbara ikonen och förebilden för Iwemyr. I "En målares död" hyllas och parafraseras X-ets "En spelmans jordafärd" från 1924 (en målning som även lockat till egenartade repliker från Hans Wigert). Möjligen kan man också ana en viss fascination för den tidige Eric Hallström och hans vältempererade panoramavyer.
      Men Iwemyr använder ett modernare men också något mindre taktilt material än föregångarna. Akrylens relativt ytmässiga ljusreflektioner får en att stundtals längta efter oljans djupa karaktär, speciellt i ett så här sensibelt och valörkritiskt måleri. Samtidigt finns där vissa tekniska fördelar. Iwemyr kan smidigt överlagra bildidéer, enkelt moderera vithet mot svarthet och kontrollerat låta de svepande, gråskimrande tonerna interagera.
       Men materialteknik är kanske ändå det sista man tänker på i sammanhanget, snarare är det den smittande berättarivern, de flödande bildströmmarna och den dräpande humorn som stannar kvar i minnet långt efter det att man lämnat utställningen.

Stockholm 2013-10-15 © Leif Mattsson