– Vad är klockan?
– Menar du just nu?
    Rubriken på Bengt Jahnsson-Wennbergs nya utställning på Nationalgalleriet är så nära en zenbuddistisk koan man kan komma i gallerimiljö. Först drar man på smilbanden, sedan inser man komplexiteten. Något liknande gäller bilderna i utställningen. Deras vardagliga prägel skall inte underskattas. Men bakom de lätt igenkännbara situationerna döljer sig ett perspektiv med öppningar mot den mänskliga existensen i hela dess omfattning. Det prosaiskt alldagliga breder ut sig i skuggorna från poetiska höjder, intill höghuslängorna hukar den anspråkslösa träkåken.

Bengt Jahnsson-Wennbergs måleri rör sig i långsamma cirklar kring en sfär som är hämtad från hans egen privata verklighet. Hus, natur, föremål och människor rekvireras från konstnärens närområde men helheten fogas samman oberoende av tid och rum. Nu och då blir jämbördiga kontrahenter. Det är en form av psykorealism som Jahnsson-Wennberg framgångsrikt odlar, där det personliga och det allmängiltiga är två sidor av samma mynt.
     I en stor installation i galleriets källarvåning har konstnären iscensatt ett rum bestående av föremål och möbler som alla behandlats på samma sätt med färg och pensel. Resultatet har blivit en tredimensionell målning, och till och med skuggorna som breder ut sig i miljön är skapade av konstnärens egen hand. Synvillorna leder oss i drömmens och fantasins värld.

Men det är, som sagt, igenkännandet som i första hand är nyckeln till förståelsen av Bengt Jahnsson-Wennbergs konstnärskap. Konstnären är också verksam som författare med en stil som i mångt och mycket söker utvinna universella insikter ur det som är så vanligt att vi knappt lägger märke till det. Hans språk och hans penselföring tycks emanera från samma känslighet inför allt det som påverkar våra liv utan att vi egentligen anar varför. En stillsam humor är aldrig långt borta, eller kanske ett allvar som vågar sätta sig självt på spel. Bengt Jahnsson-Wennberg fortsätter att utveckla ett konstnärskap som letar efter de stjärnor som speglar sig i en glasskärva.

Stockholm 2013-11-29 © Anders Olofsson / Redaktör för Konsten