Det finns konstverk som riktigt tigger om tekniska förklaringar, men som sedan gradvis sluter sig när dessa väl bjuds. Hans Jörgen Johansens fotografier kan nog räknas dit, förledande lätt som det är att fastna i nörderi kring annorlunda tillkomstprocesser. Därför skall det sägas direkt: det handlar om handgjorda tredimensionella mönster och strukturer där mögel fått växa i olika grad. När dessa fotograferas, med "låg horisont", skapas häpnadsväckande realistiska (mån-)landskap.

Så långt tekniken, men betydligt intressantare är den stämning som förmedlas via dessa syntetiska världar. Ordet "dystopi" känns nästan för lättvindigt att ta till i sammanhanget. Här finns någonting mer, något förvirrande och ogripbart, inte bara dystert och apokalyptiskt.
     Å ena sidan kan man se ett närmande till dataspelsvärlden och dess monotona texturmappning, å andra sidan en öppning mot filmisk metafysik, exempelvis den man finner i Tarkovskijs "Solaris". Stanislaw Lem, som skrev boken som den enigmatiska filmen baserades på, var polsk science fiction-författare och Hans Jörgen Johansens estetik ligger associativt sätt mycket nära just Sci-Fi. Men lyckligtvis inte en ortodox sådan utan i en konstnärligt fri form. En form som inte entydigt beskriver ett förutsett förlopp eller ett tänkt scenario.

I utställningskatalogen har man valt att helt avstå från teknikaliteter och processbeskrivningar. Klokt. Bilderna talar ett språk som egentligen är ganska rättframt och kaxigt; där finns en minimalistisk renodling, så varför tynga dem med slagg.
    Men naturligtvis är de referensbilder som Johansen använder sig av intressanta. På utställningen är de presenterade som autonoma verk (inramade tre och tre). Där kan man följa tankegångarna och associationsbanorna, där kan man ana hur vävens strikta detaljmönster transformerats till markstrukturer i upplösning – som uppförstorade skoavtryck från en obskyr brottsplatsundersökning.

Stockholm 2013-01-23 © Leif Mattsson

"Hundtand" (referens), 2013, © Hans Jörgen Johansen