Michael Johanssons verk bör ses och upplevas i verkligheten; som reproduktioner kan de lätt framstå som modernistiskt kyliga, vilket snarast är deras raka motsats. Den humor, leklust och logistiska eufori de utstrålar med sina centimeternoggranna sammanfogningar av radioapparater, dammsugare, kylskåp, telefoner, ölbackar, attachéväskor med mera är både dråplig och underfundig. Johansson närmar sig det hypnagoga tillståndets krävande credo: hur klurar jag ut den optimala förpackningsformen för allt jag äger och har? I en kub? Javisst, genialt. Eller staplade mot en fyra meter hög vägg? Absolut.

Logiken har tagit semester, den infernaliskt övernitiske Byggare Bob är sommarvikarie. Det kan bara sluta på ett sätt: i en tredimensionell livsform där pusselbitarna – varje byrålåda, varje väckarklocka och varje äggkartong – minutiöst inpassats i det stora mysteriet. Här är helheten inte sammanfattande, det är delarna och själva det Rubiks-kub-liknande spelet som har huvudrollen.
     Nostalgin ligger tung över valet av byggstenar. Reminiscenser från barndomen blixtrar förbi: färger, former, lukter. Arbetsväskan känns nästan smärtsamt bekant, radioapparaten likaså. Michael Johansson leker med våra minnesbilder, förändrar förutsättningar, rycker ting ur sina sammanhang – förfrämligar det vardagliga.

När jag tidigare stött på Michael Johanssons verk har de huvudsakligen bestått av funna ting från de platser de presenterats på. Så icke här. Johansson önskar, som utställningstiteln indikerar, ta kontroll över objektens valörer och helhetens färgschema. Det skapar en något mindre kaotisk presentation (på gott och ont) men är förmodligen en rimlig utveckling i strävan att bättre kunna styra den övergripande totalverkan. Och då väggobjektet "Shade" är mer än fem meter brett faller spontanismen på sin orimlighet; här krävs en konstnärlig överblick långt bortanför slumpens tillfälliga karaktär. Den har Michael Johansson.

Stockholm 2013-08-28 © Leif Mattsson