Interpreten Clas Jurander återkommer ideligen till den korta stund av nåd när omvärlden förflyktigats och bildbruset tystnat. I denna nupunkt av stilla enkelhet framstår solitären som den enda möjliga bäraren av insikt, kanske som den enda sanna källan, den enda som är värd att sätta sin tilltro till. Där närmar Jurander sig de målande särlingarna, de besjälade naivisterna, de utanförstående. Även hans teknik – detta att med innerlighet penselsmeka fram en kind, en trädgren, en hästrygg – har klara paralleller till särlingskapen i svensk konst.
      Men Jurander är samtidigt mycket medveten i sin metodik, har kompositionell kontroll och vet att värdera de pauserande ytornas betydelse. Som i "Vinterbete" där de två hästarna bildar perspektiviska spegelformer i skydd av det både uppdelande och förenande trädet.

Den animerade filmen "Herre Gud vad det är vackert" (med titeln hämtad från Carl Jonas Love Almqvist) fungerar som en stämningsförmedlande nyckel genom sitt vemod och sin eftertänksamhet. Kommentarerna om tidens obönhörliga gång skildras både ömsint och med tragikomiska undertoner. I de spretiga, men exakta, teckningarna ges dessutom ingångar till flera av utställningens mer enigmatiska målningar. Exempelvis introduceras man här till Juranders fascination för trädgårdsarbete (som ett slags zenbuddhistisk tillämpning).

På något gåtfullt sätt blir målningarnas mellanrumsliga tystnader så mycket mer spänningsfyllda efter att man sett den elva minuter långa animationen. Kanske är det filmens nedskruvade tempo som skänker det nödvändiga lugnet åt betraktandet. Kanske överför man filmens lätt melankoliska anslag till bildernas både strama och vindlande former. Som i målningen "Som det var tänkt och som det blev" där Juranders svarta komik närmar sig Dick Bengtssons. Men om Bengtssons omvärldsbeskrivningar ofta bar på avgrundens svärta, så bär Claes Juranders snarare på en tröstande insikt om det hänförande i helheten – inte som någon tilltvingad eller ytlig förförelse utan med den avklarnade och bildmedvetna tolkarens poetiska metoder.

Stockholm 2013-11-13 © Leif Mattsson