Jacques och Natasha Gelmans turnerande mexikanska samling har slagit ned tältpinnarna på Arken utanför Köpenhamn i ny förpackning under rubriken ”Ett liv i konsten”. I Sverige presenterades en version på Göteborgs konstmuseum för knappt två år sedan. Här åtföljs Kahlos självporträtt som tidigare av verk signerade samtida mexikanska kolleger och naturligtvis maken Diego Rivera. Men dessa blir främst tillägg eller utfyllnad till Kahlos verk och det rika fotografiska material som ackompanjerar för att inte säga lyfter utställningen, med bidrag från sin tids bästa fotografer. Normalt är jag inte förtjust i biografiska och fotografiska tillägg som utställningsteknisk billig ersättning för att låna in fler verk av konstnären i fråga, men i det här fallet har det sina poänger.

Utställningsvy, Arken

Frida poserar för sin amerikanske älskare, fotografen Nickolas Muray, med händerna knäppta för mellangärdet som Leonardos Giaconda och med en sökande blick som i Raphaels Fornarina (Frida with Magenta ”Rebozo”, New York, 1939). Den här kvinnan vet att med stort självförtroende diktera berättelsen i bilden och med hennes blick i ögonen öppnar sig de målade ”självporträtten” ur en på sätt och vis ny synvinkel.
      Sant är att hon långa perioder av hälsoskäl var konvalescent och sängliggande, autodidakten Kahlo hade oändligt med tid att i sin ensamhet läsa mängder och ta del av konstlitteraturen.
      Ensamheten och därmed möjligheterna till utveckling blev inte mindre under äktenskapet med Mexicos store målare Diego Rivera. Han tog med sin tjugo år yngre hustru på årsvislånga målarturnéer (offentliga uppdrag) runt om i USA. Lämnad under makens långa arbetspass utvecklades och blommade hennes måleri med flera av höjdpunkterna presterade under främst 30-talet och tidigt 40-tal.
     ”Självlärd” således men med makens stora nätverk av den europeiska konst- och kultureliten att tillgå, surrealismen i starkt uppåtgående, fick hennes arbete ”i tysthet” en uppmärksamhet som bör varit få förunnade. André Breton med flera lyfte redan då fram unga fruns måleri som det verkligt märkvärdiga i konstellationen Kahlo/Rivera.

"Frida Kahlo målar 'Det sårade bordet'", 1940 © Foto: Bernard Silberstein

Ja, hennes mycket medvetna poserande identitetslekar framför slipade och alerta fotografer kan inte vara tillfälligheter. Frida Kahlo mejslade fram sin mask framför spegeln, kameran och i sitt måleri med en pretention som får en att häpna. Detta inte sagt som en kritik, utan snarare som något att verkligen fundera över, mot bakgrund av den klagokör eftervärlden alldeles för lätt stämmer in i.
      En detalj som först läsandet eller studiet av fotografierna i katalogen avslöjar är en ateljéinteriör (Fritz Henle, 1943) med Frida Kahlo sittande vid staffliet. Rummet är fyllt av omisskännlig rekvisita och hennes egna verk. I en altarliknande väldekorerad kraftfull ram hänger just det ovan nämnda fotografiet av Muray, precis under det förnäma dubbel-jags-porträttet. Där det europeiska och mexikanska, det vilda och det återhållna, det civiliserade mot ursprunget förenas genom blod och händer.
       Helt uppenbart höjer hon sin mask till skyarna och verkar drivas av ett patos som man skulle kunna tillskriva de mest inlevelsefulla av ikonmålarna. Inkarnationen existerar och Kristusfridas inåtvända blick ber för oss alla olyckliga.

Magin spricker brutalt så fort motivet är ett annat än Kahlos eget ansikte. Visserligen är ”Porträtt av kvinna i vitt” målat så tidigt som 1929, endast fyra år efter att Kahlo började måla. Men ändå är det påfallande hur lite intresse Kahlo har för sitt motiv.
     Tanken slår mig även inför porträttet av Natasha Gelman. I detta har hon inte inympat sitt liv, sin själr och tron på det omöjliga att en platt bild tar liv, blir en levande, och formar ett evigt budskap giltigt över tid och rum. Detta låter sig inte beskrivas på ett rimligt sätt, men för ögonen bevisas gång efter annan det märkliga fenomen som endast en djupt koncentrerad ”troende” målare kan tillföra verket. Den intensiva uppmärksamhet som visats varje kvadratmillimeter i målningen, svettats ur varje mödosamt tillfört penseldrag, lever kvar.
      Ur den här synvinkeln framstår Frida Kahlos storhet som mycket självklar och hon sällar sig till kolleger från alla tider, ofta med självupptäckarens allomfattande anspråk som utvald och redskap för en högre röst. Frida Kahlo ber inte om ursäkt för att hon anser sig vara bra – kanske rentav bäst.

Köpenhamn 2013-09-23 © Susanna Slöör