”… bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand, samma lyte han vållat en annan fick – skall han själv få. . .”  (3 Mos 24:19)

Kent Karlsson placerar sin kyrka av spegelskärvor mitt i byn. Den är 7,5 meter hög och det första som möter oss på Konsthallen i Trollhättan. I kyrkoväggarnas spegelglas finns citat från tredje Moseboken ingraverade. Titeln på verket är ”Spectacle Agnostico”, som översatt till svenska blir ungefär: Skådespel utan kunskap. Begreppet agnosticism skapades på 1800-talet av biologen T. H. Huxley, som menade att om guds existens vet vi intet. Vi kan varken bevisa att han finns eller inte finns.
     Kent Karlssons kyrkor är synvillor, antingen av spegelglas, som kastar din blick tillbaka till dig själv eller av transparent nät i metall, som du ser rakt igenom. Imaginära kyrkorum, som, likt en agnostikers syn på gud, både finns och inte finns. De ställer frågan hur eller om man kan tro på en gud, men besvarar den inte.

”Förluster” är en retrospektiv utställning, där vi kan möta tidigare verk i ny sammanställning.
    Trollhättans Konsthall är inget enkelt utställningsrum att bemästra, men är som gjort för Kent Karlssons skildringar av såväl ömsint mänsklighet som civilisationens förmodade sammanbrott. I verket ”Atlantis” har den utbrända öppna spisen en teckning av Ernst Josephsons kända målning ”Näcken” i nischen ovanför själva eldstaden. Näcken är spegelvänt tecknad och spelar upp dessa ödesmättade toner, som lockar människor i fördärv.
    ”Tiden slukar rummet II” är också en metaforisk eldstad, där två likadana spegelglasklädda klockstaplar sammanbinds av den öppna spisen med en dödskalle i öppningen. Klockorna tickar obönhörligen mot döden.

Svart poesi får sin ytterst konkreta gestaltning i verken ”Migration”, ”Limosine” och ”Suck Muck”, som består av svartmålade plastdjur i olika sammansättningar.
    ”Migration” är en samling svarta hundar av olika ras uppradade på led. Vid första anblicken en ganska komisk syn, men titeln gör att associationen blir annorlunda, till svartlistade immigranter vid Sveriges gränser.

Vid sidan av de kraftfulla och i storlek tilltagna skulpturerna kan man hitta lågmälda och underfundiga objekt. Siluetten av en ung kvinna i metalltråd balanserande på en lika tunn tråd ut i fria rymden – ”Petronellas dans”. Eller en liten vit hare, som står inklämd mellan två väggar och med de stora öronen inklädda i skyddskåpor med Röda Kors symbolen, – ”Albino Aid”.

Kent Karlsson låter sig inte begränsas till ett enda material. Han rör sig obehindrat från det skulpturala spegelglaset till den svarta plasten och därifrån till grafiken eller måleriet. En rent faktisk beskrivning av verken och deras olika material skulle ge en mycket splittrad bild av hans konstnärskap. Men sedda tillsammans i en stor utställningshall verkar de snarast bekräfta varandra. Tillsammans blir de kapitel i en lång, innehållsrik och poetisk betraktelse om efterlämnande spår av människor och deras förehavanden.

Trollhättan 2013-02-20 © Berit Jonsvik (text och foto)