Få konstnärer har lämnat efter sig ett så skiftande livsverk som Martin Kippenberger. Inget uttrycksätt lämnades orört. Under sitt korta liv levde han ut skaparmyten till fullo – samtidigt som han drev med sig själv och konstetablissemanget. Ett och ett halvt decennium efter konstnärens död är tiden mogen att inviga honom i de (post)moderna mästarnas cirkel med utställningar på Tate, MoCA, MoMA och nu i en av moderlandets främsta institutioner: Hamburger Bahnhof, Berlin.

Under nittiotalet byggde den rastlösa Kippenberger ett fiktivt världsomspännande tunnelbanenät under namnet ”Metro Net”. Stationsattrapper hann färdigställas i Kanada och Grekland. Att vi närmar oss utställningslokalen genom en simulerad Ubahn-station, med Hamburger Bahnhof i gammaltysk frakturstil, är passande.
     Väl inne i den långsmala Rieckhallen möts vi av ett citat, målat på väggen: ”Varje konstnär är en person”. Mycket riktigt: i hörnet står Martin själv med huvudet böjt i skam. Vaxdockan kom till efter att nazist-anklagelser riktats mot Kippenberger som ett resultat av verket ”Martin Bormann Gas Station” i Brasilien.

I nästa rum följer stora fotorealistiska målningar – utförda inte av konstnären utan av en inhyrd hand. Målningarna återuppstår från de döda – på ytan blossande av vitalitet.
     Den illgröna korsfästa grodan några rum längre bort hänger däremot för evigt i väntan på frälsning, med ett ölstop i ena handen och ett stekt ägg i den andra. En duk i bortre änden visar Kippenberger med händerna bundna av plastremsorna från ett sexpack. Han kämpar med sig själv – i våldsam dialog med världen. (Ibland snarare en monolog eller ett plågsamt utdraget skämt.)

Rum efter rum. Från punkperiodens energi via en figur i komiskt stora kalsonger till den slitna medelålders man som avbildar sina våndor i serien ”Medusa”. Måleri följer på skulptur, följer på video, och däremellan teckningar på hotellbrevpapper, affischer, musik och böcker.
     Martin Kippenbergers liv och verk flyter samman och utställningen på Hamburger Bahnhof framstår som ett självporträtt i hundratals fragment. Ett gnistrande vackert, kantigt, vasst porträtt med stil bortom stilen.   

Berlin 2013-03-27 © Hanna Nilsson