I Moderna Museets Hilma af Klint–utställning kommer man nästan rakt in bland hennes målningar om människans åldrar och som kallas ”De tio stora”. I dem svävar öar av blad och blomstersymboler, frön och frukter, snäckor, spiraler och ord på ett okänt språk i sirlig skrift över monokroma hav. Säreget blandar målningarna djup och mognad med ett slags oskuldsfull naivitet.

Utställningen är i sig ett storverk. Genomtänkt utan att bli tungt förmedlas Hilma af Klints säregna och under decennier okända arbete. Målningar, skisser och teckningar är grupperade med säker hand och bildar ett främmande och vackert drama på en mental scen, helt okänd för de flesta. Man kan säga att Moderna Museet gör Hilma af Klint full rättvisa, vilket inte är någon enkel sak.

Efter sin examen vid Konstakademien i Stockholm och 20 års verksamhet som porträtt- och landskapsmålare kom 1906 vändpunkten för Hilma af Klint. Hon började göra abstrakta bilder. Till att börja med styrdes hennes arbete helt av De höga mästarna. Hon målade ”mediumistiskt”, som hon skrev, och förmedlade budskap om hur världen kunde läkas, motsatser övervinnas, nya medvetandetillstånd nås och människan finna sitt dolda jag.

Uppdraget hade börjat med automatiskt tecknande i spiritistisgruppen De fem. Prov på De fems teckningar finns i utställningen. Det var som om De Höga hade satt Hilma af Klint på skolbänken för att lära ett nytt språk.
     I sviten Urkaos (1906) kan man se symboler som skulle följa henne: rosen, liljan och den spiralformade fossila snäckan, som beskrev färden från det materiella till det andliga. Sentenser om samhörighet paras med sammansmältning av det kvinnliga blå med det manliga gula. Det verkliga mötet mellan könen är andligt, men det hindrar inte att man kan ana starka underströmmar av längtan även efter ett fysiskt möte.

Som många andra intellektuella och konstnärer (Vasiliy Kandinsky, Piet Mondrian och Kazimir Malevitj) engagerade sig Hilma af Klint i teosofin, som ville vara en ”sanningens religion”. Upptäckterna av röntgenstrålar, radiovågor, ultraviolett ljus och atomer gjorde teosoferna exalterade: de var på rätt spår i sitt sökande efter det okända.
     Darwins evolutionsteori ansågs även gälla människans själ och Hilma af Klint målade en evolutionssvit. Där finns exempelvis en svart hund (längst ner i evolutionen) som överför sin själ till en vit hund. Sviten präglas av motsatser, evolutionens drivkraft enligt teosofin.

Även i den senare sviten ”Svanen” går dualiteten igen. Här finns figurativa inslag av den vita och den svarta svanens kamp, men motivet övergår till abstrakta verk med cirklar och segment som med kraft pekar framåt i konsthistorien.
     Sociologen Max Weber talade vid den tiden om världens avförtrollning, tron på att allt kunde förklaras med förnuftet. Man kan se Hilma af Klints och teosofernas strävan efter det okända som förtrollningens försvar: tillvaron är inte enbart den synbara.

Stockholm 2013-02-20 © Niels Hebert