Man vet i stor sett vad man får, men det är alltid med lätta steg och under upprymd förväntan som det årliga besöket på Konstfackskolans vårutställning betas av. I år griper vanans makt lite extra tag, då miljön vid Telefonplan inte längre väcker ett minsta stråk av längtan till skolans förra lokaler på Valhallavägen. Efter knappt tio år är skolan inbodd och rörelser och verksamhet efter ett antal årskullar märks genom det hemmastadda slitage som de invant älskade verkstadsmiljöerna vittnar om.

Årets upplaga av utställningen samlar som vanligt en mycket stor mängd examenselever på masters- (MA) och numera även kandidatnivå (KA). En handfull konstnärliga forskare bidrar även till verksamheten. Byggnationerna och de materialmässigt stora installatoriska greppen saknas, vilket tydligen hänförs till miljöhänsyn eller möjligen en mindre välfylld plånbok.
     En pressvisning på två timmar gör självfallet inte filmvisningar och performance någon vidare rättvisa, när verk av sammanlagt 162 personer trängs om uppmärksamheten. Det tycks man numera vara medveten, om och därmed kan man gå igenom utställningen utan den otillräcklighetens frustration som många pockande och tidskrävande verks inlåsningseffekter utlöser.
     Här finns även en lust och vilja för det visuella som särskilt facken befriade från etiketten "konst" inte drar sig för att manifestera. I själva verket är det ofta studenterna som inte behöver problematisera att de under utbildningens gång fördjupar sin kunskap om ett visst materials gestaltningsmöjligheter som blommar ut i den här utställningsformen. Föga överraskande tar således textil-, glas- och keramikfacken ut svängarna mest i ”Svarta huset” mittöver huvudbyggnaden.

Glasets inneboende sanningar projiceras med hjälp av overheadutrustningens minnesvärda tilltal i Kristina Levéns tappning (KA: Keramik & Glas). Barnkalasestetiken går hand i hand med erotiken i Lisa Wallerts och Alexander Talléns kel- och själlystna keramiska objekt. Flirten med måleri och lån från konsten utvecklas väl i händerna hos dem som inte behöver leva upp till pretentionerna. Malou Bosäters (KA: ädellab) sökande efter ringens magi, leder till ett träffsäkert navelskådande i bästa surrealistisk anda.

Flera inom facket  ”KA: inredningsarkitektur & möbeldesign” tar prosaiskt hand om måleri och teckning, genom att brännmärka bord (Yonna Levy Nilsson) eller teckna på skåp (Ida Ahlgren), eller rentav återanvända som det verkar pannåer med gamla arbetsprov för tillverkning av möbler (Sara Strömbäck).

Vid olika tidpunkter i livet som vanligen brukar benämnas kriser slår minnet ut vardagen och vidgar uppmärksamheten bakåt för att stå ut med framtiden. Rimligen utlöser övergången från utbildning till egen verksamhet intresset. Förmedlingen av det uppblossande minnets två steg, från eget igenkännande till betraktarens engagemang, är dock inte så enkel, även om flera ger sig i kast med entusiasmerande försök: Katrine Gram Sloth (MA: Storytelling) bygger små minneskapslar att stoppa in huvudet i som introducerar morföräldrarnas hus i Danmark. Fridrik Steinn Fridriksson (MA: experience design) visar minimalistiska altarskåp över förlorade erfarenheters (minnenas) dofter och ljud.

Tendensen inom facket för konst, särskilt på masternivå, bekräftas åter. Alla dessa möjligheter som ett utvidgat konstbegrepp bjuder leder till en vilsenhet och rädsla för fördjupning inom ett särskilt uttryck. Jakten på idén, berättelsen förankrad i ett  teoretiskt korrekt inkluderande sammanhang tar påfallande mycket energi och snävar in.
     På kandidatnivå proklamerar Cecilia Ringertz att hennes måleri handlar om omönster. En god intention som förhoppningsvis fler vågar ta efter. Josef Alexandersson tar ett självklart grepp om situationen och porträtterar sina klasskamrater ömsint  sittande var och en ur samma snett framifrån verkande position, på en gång försjunkna i sitt som öppna för betraktarens blick.

Man skall inte underskatta tillbakablickandets kraft att såväl utveckla som konservera uttryck i uppdaterad form. 1960-talets epokgörande minimalistiska och konceptuella uttryck fortsätter att utöva en lockelse som skördar såväl offer som segrare. Nu återbefruktas den av intresset för form, mellanrum och  material.
     Kent Fonn Skåre (MA: Storytelling) översätter olika strukturers logik till ny form och skala och innebörd. Behzad Khosravi Noori (konstnärlig forskning) tecknar med händelser och knyter med olikfärgade trådar samman valda teman hämtade ur Svt:s nyhetsklipp från Iran daterade från 1976 och framåt. Det dokumenterande draget eller estetiserande dokumenterandet är dock mindre framträdande rent allmänt i årets utställning.

Många bjuder även form för betraktaren att själv ta ställning till. Välj din egen funktion uppmanar Charlotte Ackemar (MA: InSpace) med en undran om när ett föremål övergår till att bli ett annat.
     En översättnigens eller tolkningens grundforskning är ett tema som Konstfackeleverna med sin mångfald av verkstäder, discipliner och uttryck med smittande glädje råder över. Här finns utrymme att vässa skolans mångfaldiga (upprepat ord) särart ytterligare om man fortsätter att lekfullt och konstruktivt låna idéer från konsten utan att ge avkall på fördjupad kunskap om material och gestaltning.

Stockholm 2013-05-22 © Susanna Slöör