Konsthögskolans vårutställningar för master- och kandidatstudenter har i år gemensamt flyttat in på Campus Konradsberg, fd Ellen Key-biblioteket vid lärarhögskolan nära Thorildsplan. Sammanlagt ställer 27 mastersstudenter (M) och 25 kandidatstudenter (K) ut tillsammans. Två våningsplan har ställts till förfogande, i en spännande och svårbemästrad miljö.
     Ett vackert ljus spelar genom glasväggarna in i en miljö som för tankarna till konferens- och kontorslandskapet, men har som sagt inrymt ett bibliotek. En trappa mitt i lokalen förbinder planen och har även skapat en installatoriskt lockande miljö för några av studenterna.

Jan Matsson (K) har rest en virvelsträvande struktur av figursågad plywood som avslutning eller inledning till sin trädgård av träobjekt på nedre planet. Ett slags skulpturalt ogräs söker sig subversivt utmanande upp mot mastersstudenternas övre plan. Här anar man att stundens allvar gripit tag på sina hålla efter fem år i relativt skyddad frihet. Alexander Wireen (M) firar av med några avfyrningsramper eller bryggor ute på takterassen, med efterlämnade brännmärken.

Sammantaget verkar det finns en särskild vurm och förtjusning för enkla byggmaterial, kartonger och ett slags i stunden verkande konstformer. Det brännbara återkommer i dubbel bemärkelse och förbluffande dagsaktuellt i Naun Juarez (M) hängande pappdockparad som under pressvisningen tuttats på och antagligen kommer att bli fullständigt utplånade brännoffer, eller vittnande rester av vrede och förtvivlan likt de utbrända bilvraken i Husby, eller efter förtryck och konflikthärdar i allmänhet.
     Med byggnadsställning och tygsjok utvecklas en drömvärld av projicerade rörliga bilder från världen under, d.v.s. Kina, i Vera Sjunnesons (M) installation. Utifrån sitt ateljéfönster som modell har en Samantha Louise Michel (M) mångfaldigat dagdrömmandets repetitiva vardag i en fönstervägg av hopnålad kartong. Ett sisyfosarbete som tydligen kan monteras ned med motsvarande ordning och precision som vid uppförandet, en installation i bekvämt reseformat kanske.

Förutom enkla material så ser man hur inspirationen färdats likt viskningsleken i flera av studenternas verk. Små kluriga tekniska installationer med såväl ljus och ljud har fångat fleras uppmärksamhet. Noterar exempelvis Mira Eklunds  (M) talande rum med vänliga röster som dock styr och positionerar betraktaren och sig. Hon deltar även med en torso och teknifierade glasögon som låter betraktarens och konstnärens sinnesupplevelser knyta närmare bekantskap.

Ska man söka något konceptuellt tema som förenar finns det kanske i intresset för ”under” som kan sökas transcendentalt, eller i något bortanför. En förnumstig amerikansk självhjälpsröst  talar ur högtalare i öronhöjd om den döda människan som en mer fullkomlig person än den som endast stått nära döden, en videoprojektion visar en stängd dörr som delvis ställs påglänt mot  tomrummet (Victoria Skogsberg, M).
     Det är sällan idéerna som fallerar på elevutställningar i allmänhet idag. Påhittigheten är stor trots att man anar att en hel del tid idag ägnas åt en jakt på dem och stor möda åt att klä dem i ord under det obligatoriska uppsatsskrivande numera även på Konsthögskolan. Det sker dock som det verkar på bekostnad av den lugn och ro (tystnad) som en fördjupat arbete med gestaltning vanligen kräver.

Tendensen att nöja sig för tidigt och presentera en färdig form är lite oroande, då tänker jag särskilt på målarna. Glädjande dock att man numera på bredare front vågar överge det figurativa och illustrativa som dominerat under senare år för ett mer abstraherat och musikaliskt/lyriskt uttryck. Joakim Lager (M), Simon Gorm Andersen (M)  och Sofia Ekström (M) söker i dessa spår. Finner även en lovande energi och uttrycksvilja hos särskilt Andreas Fägerskiöld (K) på planet under. Anna Taina (K) har undersökt vad hennes målningar skapar för avtryck i olika hemmiljöer. Verken har fotograferats på plats och bilderna från alla dessa rum tapetserar en rumsdelare som bakgrund till verken i fråga.

Det märks att kandidaterna på nedre planet åter kan ta ut svängarna och visa en något mer anspråkslös lekfullhet inför det aktuella utställningssammanhanget, nu när plankan efter tredje året dragits tillbaka och de kan fortsätta utbildningen utan förnedrande gallring till de avslutande två åren. Verkligen en välgörande återgång till rimligare ordning för konststudenter.

Intresset för rörliga medier finns på både kandidat- och masternivå och där finns alla ingredienser av kritiska, politiska anspråk utifrån ett dokumenterande uttryck. Men arbetena är även kopplade till reflektioner med privat botten, som i John Willgrens (K) dragspelsuppförande, knuten till föräldrarnas födelseår och nazismens fall.
     ”Huvudsaken är att man vågar försöka”, konstaterar Anna Lidbjörk (M) i sin titel till installationen med delvis roterande sammanfogade glas och metallobjekt som står som svampar ur jorden.  Och det är väl ett högst rekorderligt anslag att inviga den nya lokalen med.

Stockholm 2013-05-27 © Susanna Slöör

Not: Konstakademien som tidigare rymt Konsthögskolans masterutställningar är i år upptaget av installationer inför Nationalmuseums första utställning i huset.