I Anna Kristensens tvådelade utställning har René Magritte en framträdande, symbolisk funktion, framför allt på Nationalgalleriet där verk av den enigmatiske belgaren parafraseras. Exempelvis är Kristensens stora målning "På fri fot" en direkt replik på Magrittes "The Menaced Assassin" (1927). Men Kristensen har bytt ut den mördade kvinnan på schäslongen mot en dator, och de mordiska männen i förgrunden mot anonyma mobilpratare. En tidsresa har tömt bilden på sin hotfulla dystopi och istället fyllt den med antydningar om modernare och mer svårdefinierade (avlyssnings-)brott.

Redan Magritte använde sig medvetet av manliga stereotyper och Kristensen ansluter här till metoden. Slipsen, hatten och den mörka kostymen – i kombination med känsloneutrala anletsdrag – skapar ett slags nollspel där patos och emotioner endast går att utläsa i en bildmässig förlängning, som en slutledning bortanför det sedda.
     Ändå finns dramatiken där, exempelvis i målningen där den gamla byrån välts omkull och de två personerna verkar lida sviterna av en inbördes(?) kamp. Det nedtonade, men effektiva, användandet av symbolladdad rekvisita skapar en känsla av uppslitande kammarspel i Eugene O'Neills anda.

Stämningen är något annorlunda på utställningens andra avdelning, på Galleri Eva Solvang. Möjligen har det med ljuset att göra, möjligen med urvalet och exponeringen av bilderna. Här kommer det skira lasurmåleriet på matterad plexiglas till sin rätt. Och även om symbolspråket är tydligt också här är det ändå det koloristiska hantverket som framträder starkast. Smyckena glittrar i kapp med julstjärnan, och i vinterskildringen från hembyggden har den vitskimrande huskroppen befriats från tyngdlagens direktiv.
     Här möts man också av ett ögonpar som nyfiket blickar mot betraktaren – en sällsynt företeelse i Kristensens båda presentationer. Det vanliga är annars beskurna anleten och kroppar i allmängiltigt läge – en medveten anonymitet som i Kristensens tappning ofta tjänar symboliska eller rent berättartekniska syften.

Stockholm 2013-10-15 © Leif Mattsson