När Angelica Kristenson Aurelius och Yvonne Jeppsson ställer ut måleri tillsammans på Borlänge konsthall kan man trots de skilda uttrycken ana beröringspunkter, en gemensam tro på att striden mot en materialism som nöter ut människor och värld inte är förlorad.

Den som umgås med samtidskonsten kan glömma porträttets långa historia, från romarriket, över renässansen och till en mer närtida naturalism. Men ingen kan påstå att Angelica Kristenson Aurelius målningar inte hör hemma i samtiden. Det finns en stark övertygelse i hennes porträtt om att verkliga möten ger världen liv. Hennes metod kan liknas vid att söka upp människor och försiktigt slå sig ned i hos dem.
     Det kan vara som mannen ("Brown Study") som ser upp från sin bok vars vita sidor tycks lysa, som den unga Felicia som avvaktar i sin gula stol mot Matissemönstrade tapeter, eller som den sovande pojken (Morfeus), drömmens gud som i all oskuldsfullhet låter en demon skymta i kuddens hörn.
     Angelica Kristensson Aurelius ser i första hand ansiktets former och ljusspel och ögonens genomskinliga djup. Men vid en andra blick kan hon fångas av mattans mönster. Ibland blir textilerna skärmliknande som i senrenässansens porträtt. Kvinnan i ”Flying Carpet” med en svart hund bredvid sig tycks inbäddad i matta och möbeltyg. Här kan hunden som trohetens traditionella symbol tolkas som trohet till vänskapen med den som ärligt möter hennes öppna blick.

Yvonne Jeppssons måleri handlar om rörelser, konflikter, avbrott och ibland balans och poesi. Där finns målningar av dröjande jämvikt, som när en punkt eller utgångspunkt nåtts, och så finns dukar med intensiva färger i stark trängsel.
     Inför ”Diptyk” eller ”Landskap” tänker jag på gamla bataljscener. Hets och snårighet är motiv, men konstnären trasslar sig ur besvärligheterna med en övertygande känsla av lättnad och frihet.
     Mer allmänt kan man säga att hon diktar om livets gång, inte som jakt på slutsatserna, utan som försök att se spåren av tankar, känslor, rörelser och konflikter, och hur tiden färgar minne, kanske som det röda i ”Paris”, som förenar stadig struktur med en undanglidande, avspänd rörelse.
     I ”Grodd” ryms stark koncentration, en skaparkraftens kärna som tycks växa i ”Piruett”, där slingor lösgör sig som längtan medan basen – själen – ännu känner sig ganska klumpig. Även om piruetten räknas i sekunder återkommer känslan av frihet och lättnad. Det hänger på rörelsen. Den är som filosofi plus poesi.

Borlänge 2013-03-12 © Niels Hebert