Ibland bränner skammens rodnad särskilt intensivt inför tystnaden, som lugnt genomskådar ordens fåfänga gripande efter dess mening. Inför Sonja Larssons måleri framstår detta ordfäkteri som märkvärdigt tomt och innehållslöst. Mönster är ett ord som blir till ett monster inför den förtätade och evigt pågående bild som Sonja Larsson långsamt framkallar.

Musiken som får lyssnaren att not för not läsa tiden som en sammanhållen helhet är möjligen något tacksammare att hänvisa till som jämförelse. Melodin, slingorna och linjernas spel i Sonja Larssons händer saknar dock början, slut och omtag eller repetitioner. Upplevelsen vittnar snarare om en ständigt pågående födelse med ny, jungfrulig mark att beträda i varje ögonblick, trots att det i själva spårens karaktär ingår att händelsen redan bör ha passerat. 

Sonja Larssons spårande i färgen bygger på en intrikat teknik där utsträckningen förbereds med maskeringstejp som hon sedan låter en färgstinn pensel smeka över. Flera torkdygn senare avlägsnas mallen som tar med merparten av färglagret. Kvar blir en linje som uppstår i förhållande till dem som tillförts tidigare. Trots den förödande förmågan till beräkning som målaren successivt tillskansar sig genom erfarenheten lyckas Sonja Larsson ändå övertyga mig om den överraskning som den omaskerade linjen bjudit henne på.

Utställningen på Sven Harrys Konstmuseum samlar verk från 2007 och fram till idag och sammanfattar perioden efter att hon utsågs till byggmästarens stipendiat. Lugnt och säkert med känsla för rummen tvingar Sonja Larsson den minst sagt motsträviga lokalen att foga sig efter målningarnas temperament, som tyst uppmuntrar betraktaren att slå följe med det okända.

Stockholm 2013-04-17 © Susanna Slöör