Rutor och ränder i klatschigt starka färger. Men också organiskt framväxande snirklande linjenät i svartvitt. Ulf Lernhammar från Örebro har under åren hållit sitt måleri och sina teckningar åtskilda. I den aktuella utställningen på Örebro konsthall flätas de nu samman. Och resultatet blir mer än två gånger ett. Det blir tre, och det med råge.

Färgerna i de stora målningarna flimrar som i ett försök att skapa en ny färglära. Temperatur och form, intensitet och tonstyrka varieras i målning efter målning. Ögat och hjärnan söker mening och visuell information men det sammanhang som skapas förblir abstrakt i konkretismens anda. Sällan infinner sig associationer till naturupplevelser, möjligen till ljus och ljud.
     Högt tempo, upprepningar och omtag, variation som blir modulationer dominerar. Ränderna tillåts rinna men rutorna tråcklar sig regelbundet och disciplinerade fram över dukarna. De vandrar även vidare till stolar och en matta – barndomsminnen ger stöd i att ta steget över till ren design.
     Det färgglada rutmönstret gjorde Ulf Lernhammar en gång för alla känd för örebroarna när han härom året färgsatte den offentliga toaletten på stadens centrala torg.

Kolteckningar och nya målningar © Ulf Lernhammar

Men jag fängslas mer av hans teckningar där spröda linjer skapar organiskt abstrakta och starkt associativa mönster. Den tecknade linjen tar stora ytor i besittning, Lernhammar driver den mjukt men systematiskt med bästa ledarskap.
     Formerna varieras, förskjuts och dras samman. Symmetrin får bli skev och det som förefaller vara koncentriska ringar visar sig vara ur led. Årsringar, fiskfenor, fågelvingars skelett? Arkitekturformer och rena ornament? Slumpgenererade mönster och medveten planering knyts samman. Tvehågsna och trevande formationer laddas med energin hos det evigt växande och sig självt förnyande. Adderade eller utvidgade blir de till säregna mönster som även passar för design och textilier.
     I en del teckningar är cirkeln och rundeln i fokus. I andra återkommer stjärnformen. Intrikat och elegant, som den gemensamma minsta beståndsdelen för allt.

Jag påminns plötsligt om det stjärntäcke som Portvakterskan i Strindbergs "Ett drömspel" i all evighet virkar och som till gudadottern Agnes stora förvåning aldrig blir färdigt. Kanske som livet självt. Mikrokosmos återspeglar makrokosmos – något som Ulf Lernhammar envist fortsätter att utforska.

Örebro 2013-10-02 © Kristina Maria Mezei