Vars och ens självständighet är som bortblåst; på kommando läser vi texter i kör, spikar i var sin träbit, målar tuschtecken på en pappersrulle, dansar till Bond-låten Diamonds are forever.
     Och mer följsamhet blir det: Auktoriteterna (som är två svartklädda kvinnor) leder oss till panoramafönsterförsedda bås där en man utför qigong-rörelser, tre män spelar spel med kinatecken, en kvinna får manikyr i en skönhetssalong. Mot slutet får vi ta del av en ”västorienterad” teaterföreställning ovanför en pub medan en ”inhemsk” försäljare försöker pracka på oss krimskrams (själv blir jag erbjuden att köpa tandkräm).

Visserligen är performancekonst lite som poesi - ett övermått av grävande analys riskerar omintetgöra ”obegriplighetens” lockelse – men nog verkar Lilith Performance Studios senaste (som med sina 40 deltagare är deras största hittills) ha ovanligt tydliga psykologiskt-politiska undertoner. Men man kan tycka att kopplingen mellan totalitarism (kvinnornas befallningar till publiken) och floran symboler för Kina (gamla Öststaterna, Sovjet mm) förefaller slå in öppna dörrar, även om upprinnelsen är enkel: Konstnären Liina Siibs omvandlar sina egna upplevelser av totalitarism i Kina och i hemlandet Estland.

Intressantare blir det när tematiken, bildligt talat, kryper närmare inpå publiken. Var slutar verkligheten och var börjar performancen? När vi dansade till Bond-låten? När vi just klivit in i studion och hamnat tätt inpå tre ”kallpratande” (småkäbblande) personer i ett litet kök (eller var de en del av den där verkligheten)?
     Förvirringen tilltar när personerna i köket (och förvisso även de svartklädda kvinnorna) förefaller kommunicerbara – svarar på tilltal, konkretiserar vid behov. Totalitarismens mantra neutraliserar, osynliggör, sig själv, placerar sig obemärkt mitt emellan skådespel och allvar där den gör publiken medskyldig.

Intill en samling vapen bakom glas, läser jag texten ”Diversity, meetings, possibilities” – en internationaliserat engelsk version av Malmö stads slogan Mångfald, möte, möjligheter.
     Två unga kvinnor putsar ihärdigt rutan framför vapnen. Möjligen putsar de också direktiven från Malmös politiker – i ett försök att göra de kollektivistiskta, (hotfullt?) pådyvlade, attityderna till rumsrena, hurtigt sunda, möjligheter.

Malmö 2013-10-12 © Martin Hägg