”Var är det egentligen jag hör hemma?” frågar sig Kent Lindfors i en dagboksanteckning från 5 maj 2001 sin bok Styckegods (Ellerströms 2010). Boken är till viss del en sammanställning av hans tankar kring ett projekt han arbetade med som IASPIS-stipendiat i Stockholm 2001. I projektbeskrivningen ger Kent Lindfors sin utgångspunkt: ”… att för en tid tvingas bryta eller åtminstone tunna ut förbindelsen med ’Älven och Byggnaden’, det vill säga med den mani eller fastlåsthet vid ett begränsat stycke mark och vatten som under flera decennier varit mitt huvudsakliga ’manifesta motiv’. Men ett ’motiv’ impregnerat av ’Europa’, i mitt fall nästan synonymt med (äldre) spansk kultur.”

Korsbefruktningen mellan det spanska och det göteborgska rummet präglar Kent Lindfors motivvärld. Ett expressivt måleri, på långt håll nästan abstrakt, blir vid ett närmare betraktande till berättelser om hans båda rum.
     Den spanske 1500-tals poeten, munken och mystikern Juan de la Cruz är en återkommande referens. Hans gravmonument i Segovia vävs samman med Delaware-monumentet på Stenpiren i Göteborg i de stora målningarna "Narrskeppet II och III". De blir också till en svidande vidräkning med människans förhållande till sina idoler och monument. På medeltiden fick helgondyrkan sitt uttryck i att ett helgons kropp styckades upp och, som i Juan de la Cruz’ fall, finns utspridd i relikskrin över hela Spanien. I dag tar idoldyrkan sig andra uttryck. Relikerna kan nu vara en skjorta, ett par skor, som idolen burit eller bara en autograf av densamme.

Intressant är att notera målningarnas tillkomstår. Narrskeppet II har fått tidsangivelsen 2000-2012. Målningen har alltså tagit tolv år att fullborda. Det betyder många lager och många övermålningar. Kanske är det där vibratot och fascinationen uppstår, i sökandet efter det som ligger strax under ytan. Den nyfikenhet som uppstår hos betraktaren och den önskan att tränga in under den målade ytan och hitta tecknen och betydelserna. Den ensamma figur som återfinns i många av målningarna kan vara Juan på flykt ur fängelset eller målaren själv på vandring i något av sina landskap. Men också någon som vem som helst kan identifiera sig med och följa efter in i målningarnas olika lager och bildfragment.
     Kent Lindfors’ fråga om var han hör hemma, kan väl närmast besvaras med att den konstnär som funnit ett eget rum hör hemma där, i det egna imaginära rummet.

Göteborg 2013-01-16 © Berit Jonsvik (text och foto)