Fallande diagonaler skapar en känsla av tid, av händelser och febril aktivitet. Ändå är det svårt att exakt peka ut var i målningarna detta sker.
I Bo Ljungs stora verk "Stadens sång" är förgrunden försänkt i målerisk upplösning medan det linjära tar över utanför fönstret. Där härskar de strama diagonalerna i samspel med sex markerade vertikaler (träd/stolpar). Den spröda, ljusa pinnen som står lutad snett mot den fiktiva glasrutan blir till en kompositionell förmedlare mellan inne och ute.
Den historiska polariteten (och rivialiteten) mellan måleriskt och linjärt, mellan upplöst och formfulländat, mellan Delacroix's metod och Ingres, får här sin moderna tillämpning i en och samma målning.
Det är nu fyra år sedan Bo Ljung senast ställde ut i Stockholm (2009), en förhållandevis lång tid i gallerisammanhang. Men tiden, väntan, fördröjningen är på intet sätt av ondo, snarare tvärtom.
Med förfäran åser man hur skrupellösa gallerister mjölkar de sista dropparna ur sina mest populära konstnärer, och på så sätt i hög grad försvårar deras möjligheter till kreativ utveckling. En utställningscykel på tre, fyra år är absolut inte fel – förutsatt att det är konstens progression och inte pengarnas avkastning man är intresserad av. |
|
Den kumulativa teknik (lager på lager) som Bo Ljung använder sig av resulterar ofta i dramatiska strukturer, fåror och ärrbildningar. Men övermålningstekniken kan också uppfattas som något tungfotad. Ljung är medveten om risken och kompenserar med en facettartad färgpåläggning.
Ofta låter han hela målningar uppdelas i plangeometriska bildskivor, som i "Genom mitt öga". Här kan de speglande "glasrutorna" delvis påminna om Axel Nilssons hypnotiska fönsterpanoramor över Slussen. Kanske en kollegial handskakning i det tysta?
Stockholm 2013-03-20 © Leif Mattsson
 |
| "Genom mitt öga" © Bo Ljung |
|
