Tystnaden, eller det immateriella, finns oftast med som bärande idé i Eva Löfdahls verk. De ting som exponeras är på så sätt bara en del av berättelsen. Den andra delen får man söka i tomrummet mellan orden, ungefär som när man skådar efter fjärran himlakroppar i mörkret mellan de lysande stjärnorna. Metaforen är faktiskt inte så långsökt som man först kan tycka: i "Pearls of Circulation" anas den stora cirkulära omloppsbanan som de snäckbemängda planeterna har att färdas. Den går från det ena rummet till det andra, för att sedan försvinna i en tänkt cirkel in i och genom väggarna.

På Moderna Museets stora Eva Löfdahl-presentation, 2011, stördes jag av avsaknaden av ett naturligt centrum, av bristen på markerad kroppslighet. Här på Nordenhake, i det betydligt mindre formatet, framträder tankegångarna klarare. Fortfarande är tomrummet, eller centrumet av intet, helt avgörande – den plats jag inte kunde finna på Moderna Museet. Men här uppstår den självklart, här går den att omfatta. Här kan den räknas in utan att bli störd av angränsande objekt.

Eva Löfdahl är aldrig entydig. Hennes verk kan låna sig till divergerande tolkningar och placeras i motstridiga sammanhang utan att tömmas på sin gåta. Det är naturligtvis i förlängningen av godo, men däri ligger också en förbannelse. Den svårartade avläsningen och (den medvetna) bristen på personligt tilltal kan i vissa fall få den estetiska exklusiviteten att gränsa till trivialitet, till en reell tomhet istället för en imaginär sådan. Mindre så här än tidigare, men faran skall inte underskattas. 
      Men kanske är det så här hennes verk skall presenteras: i slutenhet och i tysta rum. Först då blir distanseringen som tankemodell begriplig. Först då blir den till en insikt, en hälsning, en hyllning. Eva Hesse ler i sin himmel.

Stockholm 2013-02-27 © Leif Mattsson