I Katarina Löfströms drygt åtta minuter långa animation, "A Void", intar tomrummet och dess skiftande karaktär huvudrollen. Det öppnar och sluter sig, växlar mellan hålrum och fysisk form. Den symmetriska uppbyggnaden inbjuder naturligt till fysionomiska tolkningar: ett öga? ett sköte?
    Ackompanjerad av svävande ambientmusik (av Head Of Wantastiquet och Beequeen) leds tankarna till Werner Herzogs obskura sjuttiotalsfilm "Hjärta av glas", och särskilt då till de hypnagoga scenerna.

Men hos Katarina Löfström finns varken skådespelare eller handling i vanlig bemärkelse. Filmen förs framåt genom formernas gradvisa förskjutningar och förvandlingar. Löfström visar här stor tilltro till den hypnotiska styrkan i de nonfigurativa mönstren och till symmetrins visuella kraft.
     Likt flera experimentella konstfilmare före henne (Viking Eggeling inte att förglömma) arbetar Löfström med ett abstrakt formalfabet. Ett personligt sådant, men också ett som kan omfattas av flertalet genom sin relativa allmängiltighet. Som betraktare läser man in solar, månar, landskap, horisonter. Men också, som sagt, rent kroppsliga former. Någon normerande bruksanvisning bibringas inte, Löström litar helt på bildens bärkraft.

Diametralt i sin omedelbarhet är verket "Thought Form (Embrasing Space)" – en vindlande installation av kopparrör som omsluter en hel väggsektion. Det enigmatiska har verket genemsamt med animationen "A Void" och en antydan om tomrum i titeln, annars inte mycket. Kopparrörens "förtjusta" och logiskt svårförklarliga vandring längs väggytorna för tankarna till en smått övernitisk VVS-ingenjörs värv. Det funktionalistiska mottot "Form follows function" har här applicerats med inverterad betydelse. Utställningstekniskt tillför verket en både komisk och skulpturalt rytmisk aspekt. Så även om tillämpningen är (skenbart) väsenskild bidrar den ändå till att skapa den större bilden av tänkta former som omfamnar tomrum.

Stockholm 2013-04-17 © Leif Mattsson