I galleriets första rum finns bara en bild tagen efter mörkrets inbrott. Kameran har skurit ut en frontal rektangel ur fasaden på en kontorsbyggnad. Arbetsrummen bakom glasväggarna lyser som bilderna på en fotografisk kontaktkarta. Kontorstiden är över, men enstaka personer finns kvar utspridda över de nio våningsplan vi kan överblicka. Byggnaden är gigantisk. Kanske oändlig. Vid en närmare titt syns det att bilden är konstruerad. Det är en slags kontaktkarta som liknar en byggnad och inte tvärtom.

I rummet intill möter vi utställningens huvudverk, videoprojektionen "5-9". Där ser vi bilden vi redan mött i första rummet, men som film. Vi rör oss via datagenererade kameraåkningar som stannar upp framför olika rum. Någon talar i telefon, men vi vet inte om vad. Det enda vi hör är ett lågfrekvent buller. Man förväntar sig något slags förlopp, som att byggnaden släcks ner för att tändas upp framemot gryningen. Men ingen riktig utveckling sker, bara små förskjutningar. Människor kommer och går. Vi ser även dem som ett slumpartat brus.
     Det intrycket förstärks i utställningens innersta rum. Här möter vi fotografier gjorda i en teknik likartad den som används i en del gamla turistvykort med 3d-effekter. Bilderna föreställer kontorsmiljöer där någon plötsligt dyker upp i en stol men försvinner igen om vi förskjuter synvinkeln.

Det här är en särdeles konsekvent och väl genomförd utställning, men mycket hårdkokt. Jag kommer att tänka på 40- och 50-talens film noir. Ulf Lundins konst har naturligtvis ingenting med genren som sådan eller ens vanlig spelfilm att göra, men jag upplever det egentliga huvudtemat i "5-9" som rent existentiellt. I film noir ligger det inbäddat i krånglande intriger och berättartekniska glapp. I "5-9" finns ingen story alls, bara en spegling av ett vardagligt flöde som vi ser helt naket. Fascinerande, men också hotande nära malströmmen, då vi inte hittar någon meningsskapande berättelse som ger oss riktning.

Stockholm 2013-08-28 © Bengt Jahnsson-Wennberg