Att presentera Harald Lyths fragila och sökande måleri är en synnerligen delikat uppgift, det framgår med all nödvändig tydlighet av den sällsynt välhängda utställningen på Sven-Harrys. Ett felsteg och allt skulle rasat samman, pulveriserats, förkrympts. Istället framstår den aktuella utställningen som en av de mer dynamiska jag sett med Harald Lyth – och på Sven-Harrys överhuvud taget.
     Här finns ett kongenialt spel mellan verk och presentation samt ett måleriskt självförtroende färgat av erfarenheten från tusentals misslyckanden och omtag. Det här är ett måleri som lever på gränsen till att upplösas i atomer, på gränsen till kollaps. Och just där i millisekunden innan katastrofen är fullbordad leder en bestämd men varlig hand det tillbaka till språkets värld. För en målare är det fascinerande att skåda, och naturligtvis även för många andra.

Att närma sig informellt måleri med hjälp musikterminologi är ett klassiskt sätt att förhålla sig till det som svårligen låter sig infångas inom ordens rastgårdar. Och naturligtvis uppstår vissa synergieffekter när man, som jag, på väg till Harald Lyths utställningar har Prokofjevs kammarmusik för stråkar i hörlurarna. Överensstämmelsen mellan Prokofjevs viskande, vridande, oktavhoppande tonslingor och Lyths vältempererade penselskulpterande är slående. Samma sökande, samma stilla väntan på uppbrottet, på de överraskande vändningarna precis vid gränsen för den vita tystnaden.

En jämförelse med den pulserande jazzmusiken är annars legio när det handlar om rytmiskt eller musikaliskt måleri, och det kan nog ha sin giltighet vad det gäller Lage Lindell. Men inför Lyths sena måleri är det snarare den fingertoppskänsliga ryska modernisten Prokofjev som framträder som känslobroder. Det har något med vibratot att göra, med pauseringen, dynamiken och det balanserat känslosamma anslaget. Kanske också för att båda dansar/dansade efter egen pipa i en värld där begreppet "det egna" stulits av mainstreamföreträdare.

Utställningsvy från Sven-Harrys Konstmuseum

Med viss självklarhet framstår utställningen på Sven-Harrys Konstmuseum som huvudpresentationen. Här är hängningen rytmisk, balanserad och dynamisk – en prestation i de uppenbarligen svårhanterliga lokalerna. Här finns det sparsmakade, det känsligt avvägda och det eruptiva. Här finns verk som väljer att kamratligen löpa parallellt med den formfulländade Torsten Andersson – utan att för den skull tappa i autonomitet. Här finns de stora anslagen där Lyth sökt sig fram över ytorna som i ett oändlighetsrum av vithet (eller svarthet). Och naturligtvis inbjuder det spatiösa utrymmet, framför allt i entréplanet, till ett spel mellan kontraster: ljust mot mörkt, litet mot stort och staccatorytmiskt formspel mot det avklarnat enkla.

På Forum tvärs över Vasaparken, i något ruffiga källarlokaler, får verken en helt annan prägel – liksom mer råa och experimentella. Bristen på dagsljus förändrar också förutsättningarna. Men märkligt nog klarar sig det spröda måleriet även här. Ja, det framstår möjligen som ännu mer intrikat, som en nödvändighet för att betvinga den karga och omslutande källararkitekturen.
    Här är det företrädesvis arbeten på papper som visas, vilket gör att skyddande glas blir av nöden. Men jag kan inte låta bli att leka med tanken på hur målningar, utan den reflekterande glashinnan, skulle kunnat spela med eller mot de vitrappade väggarna. Därmed inte sagt att rummen är feldisponerade på Forum, men de framstår oundvikligen som en pendang – en intressant sådan – till den pågående presentationen på Sven-Harrys. Och det måste ju anses vara en solid konstnärlig förmåga att framgångsrikt kunna verka i så väsensskilda utrymmen.

Så hur gick det då med min initiala tankekullerbytta om en retrospektiv utställning över Harald Lyths måleri? Visst hade det varit spännande att få återse sjuttiotalsbilderna, de konstruktiva Vermeer-parafraserna, de rastlösa åttiotalsbilderna och hela det mogna nittiotalssökandet.
     Men Lyth verkar inte i första hand intresserad av tillbakablickandet, åtminstone inte under rådande rumsliga förutsättningar. Men kanske att någon av de större institutionerna skulle kunna bereda plats för en av våra mer konsekvent arbetande informella målare. Låt oss hoppas på att det händer så småningom, tills dess är det bara att tacka för de utmärkta presentationerna på Sven-Harrys och Forum.

Stockholm 2013-12-05 © Leif Mattsson