Berättelsen är kanske uteslutande bildlig och boken därmed dess ordlösa bärare. Men spåren efter berättelsens byggnad, horisonten, som vanligen bär orden i siktlinjen kan anas.
     Thomas Magnussons ”böcker” berättar om bakgrunden, den rymd mot vilken berättelserna utspelar sig. Färgen, den violetta eftertankens blekhet, sätter mollprägeln som lösgör de redan lästa böckernas handling ur glömskan. Det diffusa gråvädret ruvar på ordens och bokstävernas skuggor och låter dem nästan träda fram, men tvingar läsaren att lägga till sina egna. Sömmen, stygnen, orden i rader spårar sig fram i guldgrunder och eldmörker, ensamma på jakt efter den linje som övergivit dem. De tappar rent bokstavligt tråden som sytt sig utanför sidans trygga sammanhang och sedan nästan snopet klippts av under flykten.  

Thomas Magnussons måleriska objekt, ting och tecken påminner om hur handlingen och historierna uppstår och förgås. Färgen isoleras hängande i luften, eller på sin genomskinliga plastfilm som böjts till en av innehåll dignande bok, svullen av de imaginära sidornas stöd. Uppslag och infall samsas monterade i sin av ramen skyddade inhägnad, som altarskåp hyllande kunskapen och sanningen som aldrig kommer låta sig preciseras.
     Man skulle dock önska sig lite mer utrymme kring varje verk, men kanske är Galerie Helena det bibliotek som utan hänsyn till varje enskildhet ger utrymme för var och en att isolera sig framför varje uppslag. Fritt kan man låta det svartna för ögonen ut i den massiva trycksvärtan med dess planeter av ensamma pauser.    

Stockholm 2013-11-13 © Susanna Slöör