Man bör inte låta sig förledas av den aningen missvisande undertiteln till Millesgårdens utställning "Målare i Normandie – Underbara impressionister". Tidsmässigt täcker utställningen en betydligt längre period än impressionismen, men är så fylld av små pärlor och guldkorn att den kreativa översättningen av originalets "Another vision of Impressionism" lätt får passera.
      Det är naturligtvis inget fel på Corots eller Courbets atmosfäriska friluftsmåleri, även om det räknas till en något tidigare konsthistorisk period. Och inte kan man klaga på färg- och ljuskänslan i Bonnards och Vuillards postimpressionism eller formstyrkan i Albert Marquets och Raoul Dufys (för)fauvistiska målningar från tidigt 1900-tal. De förgyller samlingen trots att de egentligen inte kan klassas som impressionism.

Utställningen har sitt ursprung i en kollektion skapad 1992 av The Regional Council of Lower Normandy och består av mer än hundra verk. Avsikten med samlingen är att visa på konstnärliga möten med det karakteristiska landskapet i Normandie, i norra Frankrike. Och speciellt då under det sena artonhundratalet samt tidiga nittonhundratalet. Ett mindre antal av de sextio verk som presenteras på Millesgården är utförda av berömdheter som Monet, Renoir, Corot och Courbet. Men merparten utgörs av för svenskt vidkommande relativt okända konstnärer som Boudin, Stevens, Pecrus, Pinchon med flera.

En del av förklaringen till friluftsmåleriets starka frammarsch i Europa under det sena 1800-talet måste nog tillskrivas rent tekniska landvinningar. Den nya tuboljefärgen underlättade väsentligen konstnärernas mobilitet. Dessutom fanns ett starkt allmänintresse under hela artonhundratalet för fysikaliska ljus- och färgfenomen. Detta markeras dels av publiceringen av Goethes färglära (1810) och av impressionisternas och pointillisternas empiriska forskning med optisk färgblandning (färgfläcksmåleri).

Hur revolutionerande det var att måla med hjälp av denna nyvunna kunskap kan vi nog idag inte ens föreställa oss. Impressionisterna fick också lyssna till glåpord och tillmälen, och då inte bara från en oskolad publik. Även den samtida konsthegemonin var som oftast njugg; inför de tidiga impressionistmålningarna kunde det hända att publiken inte ens uppfattade vad målningarna föreställde, trots deras som vi nu tycker närmast banala tematik.

I Millesgårdens utställning finns många exempel på kreativt nytänkande. Redan i Camille Corots atmosfäriska naturstudier anar man viljan att bryta sig ur det akademiska brunmåleriet.
     Och när man kommer fram till Robert-Antoine Pinchons målning "La Seine à Rouen au crépuscule" (1905) är brottet helt genomfört. Målningen – som rimligtvis borde kallas pointillistisk – är målad drygt trettio år efter den stora impressionistutställningen (1874). Kanske kan den också sägas beteckna slutet för det impressionistiska experimentet, både i Normandie och i resten av Europa.
     Två år senare (1907) äntrar den formmässigt mer hårdföra kubismen scenen och inget var längre sig likt.

Stockholm 2013-02-20 © Leif Mattsson