Solen flödar in genom stora fönster i Örebro konsthall när vi kommer för att se Mia Malmlöfs utställning. Det är en hel installation med stora målningar i brinnande färger målade på akrylglasskivor. En inhägnad lik en hemlig trädgård med en porlande brunn i mitten, vackert infälld mot marmorgolvets mönster av cirklar och fyrkanter, kontrasterar med sina mörkt svala skuggor. Också de målade på glas.

Trädgård är den röda tråden och det är inte första gången för Mia Malmlöf. För några år sedan målade hon naturnära blomsterbilder och en värld med mystisk kvinnlig framtoning. Nu är temat snarare brytningen mellan liv och död som utkristalliserar sig ju längre vi umgås med bilderna.
    De är rätt krävande med en uppdriven intensitet och ett rastlöst tempo. Växternas prunkande skönhet fångas med både realistiskt och abstrakt manér. Gestiken och handens rörelser med färg och penseldrag skapar ett eget sjudande mönster. Det i sin tur berikas av underlagets genomskinlighet, av möjligheten att måla på både bak- och framsidan och utnyttja det däremellan liggande djupet.  I frenesin och vildheten finns ständig beräkning och kontroll.

Konsthistoriska förebilder gör sig påminda, både Monet och Nolde, kanske även Odilon Redons suggestiva blomstermåleri, för att nämna några namn. Den abstrakta expressionismens jakt på tecken med innebörd finns också här. Klotter och gatumåleri tränger sig på.
Det uppstår symmetrier och speglingar, växlingen mellan precision och frisläppt abstraktion flätas samman. Vi hör vinden susa mellan blad och blommor, ljus och skugga jagar varandra, pilande fiskar drar under ringarna på vattenytan och vi tycks höra vattnets brus. Ingen människa syns till förutom i en kort film med skimmer av anno dazumal där den brutala sanningen om alltings förgänglighet gestaltas på ett barnsligt charmerande och på samma gång skräckingivande sätt.

Även brunnsinstallationen mitt i utställningen med sina svarta silhuettlika naturmotiv på stora glasytor väcker tankar om ljusets frånsida. Solskenet vänds till månsken och det sjudande livets mångfald svalnar och tystnar. Här finns en ro som kan upplevas som en inbromsning, både som återhämtning och avsked, eftertanke, begrundan och sorg.
   På detta sätt ger utställningen en fascinerande bild av att livet kan ses som en illusion, med styrka, värme och intensitet – kanske som en stundens gåva som när som helst kan ta slut.

Örebro 2013-04-03 © Kristina Mezei