Växter dyker upp lite här och var på Malmö Konsthögskolas årsutställning: i krukor, upphängda, torkade... Möjligen uttrycker växtfloran en kvardröjande (återuppväckt?) miljömedvetenhet, en naturhyllande kulturfientlighet?
    Som till exempel hos Emelie Sandström där torkade växter kombineras med obehandlade träsniderier, trasmatta på golvet, pastellteckningar och en intensiv rökelsedoft. En teosofiskt-metafysisk vink om naturen som insiktsgivande och rogivande läkekälla i hyperaktuella Hilma af Klints efterföljd.
     Eller som i Hanni Kamalys Rose for Indirect Democracy där fyra papperskorgsplacerade krukväxter svepts in i (kvävande?) genomskinlig plast som samhällspolitiskt ilande påminnelse om kulturens segertåg där växten blivit till en av väggens jakttroféer (papperskorgarna sitter högt upp på väggen i trapphuset).
     Kopplingen till  våra dagars glättiga inredningstrend förbinder emellertid växterna med ett mer högaktuellt, och lättviktigt, sammanhang, till inredningsvurmens försök att sudda ut gränsen mellan inne och ute, till den ”ofarliggjorda” växten som en herraväldes- eller bosättningssymbol.

Växterna visar sig bara vara en av årsutställningens många komponenter med intimitetspotential, en av flera symboler för det inmutade hemmets borg. Mantrat ”Mitt hem är min borg” är dessutom antagligen mer relevant som årsutställningstrend.
     Det gäller även för en del av utställningens uppenbart politiska inslag. Angelica Falkelings video The wall is a construction är en lysande överbryggning av detta privata (av den mänskligt reflexmässiga skyddsmekanismen) och en konfliktfylla, revirtänkande storpolitik. Under bitande iskall höstvind (och ettrigt lustig dragspelsmusik) bygger en ensam kvinna i all hast en mur vid havet. Kvinnans fåfängt sisyfosartade försök att avskärma (skydda, utestänga…) åtföljs av undertextade uppräkningar av större, och mer illavarslande, murar: ”Korean Wall” och ”Egypt/Gaza barrier” medan ”Bagdad Wall” och ”Indo-Burma barrier”, likt kvinnas mur, är ”Under construction”.

Ett tag trodde jag att konsthögskolan (nästan) helt fasat ut måleriet – till förmån för videon, tredimensionaliteten och installationen. Först på femte och översta våningen (där mestadels förstaårseleverna huserar) finns det egentliga måleriet för måleriets egen skull. Det är som att Nicklas Randau (med sina ”fotografiskt-intensiva” bilder), och de andra målarna, därmed öppnar nya dörrar in till konsthögskolan.
    Resultatet är ändå en bild av måleriet som märkligt undanstoppat, olyckligt stämplat som en övergångsfas, som studier inför ett odefinierat allvar.

Malmö 2013-05-22 © Martin Hägg