"Malmö konstmuseum@Malmö konsthall" för samman delar av konstmuseets och konsthallens konstsamlingar (i det senare fallet närmare bestämt Jules Schyls donation). Att utställningen lokaliserats till konsthallen, och bara dit, orsakas av en pågående ombyggnad av konstmuseets/Malmö museers entré och akvarium – något som även stoppat tillträdet till museets utställningssal.

"Fall", 1989 © Antony Gormley

Utställningen går att betrakta på åtminstone två diametralt olika sätt. En hel del verk bär förvisso på återseendets uppiggande slagkraft. Exempelvis Dan Wolgers defekta leksaker ("Monter" från 1993) – förmänskligade dockor, nallar och cowboys med kärleksfullt ömhetstörstande extrapriser.
     Vidare: Annika von Hausswolffs "Stilleben (John och Jane Doe på arenan)" som, dessvärre, om och om igen förnyar sin aktualitet – två lik på en tennisbana spolierar effektivt romantiken i det omgivande bergs- och granlandskapet. Med Syrientragedin på näthinnan förkroppsligas en bild av våldets ohejdbara inträngningsförmåga – mer en brutal verklighet än distanserande Photoshopmanipulation.
     Och så, förstås, högaktuella Cindy Sherman, här med en av sina 1980-tals-"Untitled" vars krälande insekter får sin rättmätiga slagkraftighet först i originalets storformat.
     Andra munsbitar är verk av Joseph Beuys, Joseph Kosuth, Barbara Kruger...

"Five colors and five words" © Joseph Kosuth.

Men den som önskar knyta ihop säcken får problem.  En utställning som (enligt programbladet) ”speglar den mångfacetterade tillvaro vi lever i, en värld i ständig förändring med ökade globala samhälls- och miljöförändringar” erbjuder inte mycket till begränsande ramar. Lägg därtill teman som ”vardagens ritualer samt språk- och kommunikation” och skutan förefaller irra runt roderlöst.

Lika diffus är ”M-salen” – en utställning i utställningen där publiken själv får välja utställningsbilder genom att klicka fram sina konstfavoriter på några dataskärmar (där 500 av konsthallens/museets verk finns förtecknade). Konsthallspersonalen hänger beredvilligt upp efter hand.
    Är det så här de båda institutionerna betraktar sina godbitar – helt passivt? Hur djup kan publikens förståelse förväntas bli om samlingen inte försvaras, klargörs, av sina egna adressater?

Malmö 2013-12-17 © Martin Hägg