Samtidens hausse för science fiction (i böcker, dataspel, spelfilmer) har under senare år på bred front slagit ut i bildkonsten. Fast frågan är om trenden verkligen är ny? En gång i tiden lockade sagoförfattaren John Bauers tomtar och troll, med likaledes kittlande oförklarligheter, med bilden av människan som liten och utsatt i ett outforskat sammanhang. Samma känslor spelade bröderna Grimm och JRR Tolkien på i sina ”sagor för vuxna”. Exemplen synes oändliga.
     Kristianstads konsthall har också flera gånger öppnat för detta slag av dunkelhetsbeströdd berättarglädje. Lisa D Manners måleri följer på märkliga fantasivärldar av Magnus Wallin och, före honom, ett av mystiken beslöjat måleri hos Yvonne Larsson.

Precis som att blicken ut mot den oändliga, stjärnbeströdda rymdens svärta ger pirriga känslor av obehag/förväntan, antyder den hela tiden återkommande svarta fonden i Lisa D Manners målningar en dold, tätt inbäddad innehållsrikedom. Människans plats i denna gåtfullhet utgörs av ett panoramalandskap av steril teknik, av avancerade byggnationer, artificiellt ljus i rosa och mintgrönt, av ett hav av stolar och hängande kristallkronor. Över huvudet svävar något slags kontrollerande farkoster. Människovänligt? Egentligen inte, snarare en miljö i klinch med den omgivande rymdens avkylande svärta.

Detaljrikedomen i Lisa D Manners målningar expanderar de redan stora bildytorna ytterligare, bygger vidare på den kolossala inramningen och därmed på människans litenhet. Med konstnärens försök på det småskaliga, intima fältet i hennes målning av en husfasad med grön port förefaller sagans magi däremot vara bruten.
     Behovet av att orientera sig i Lisa D Manners målningar kan liknas vid behovet att söka orientera sig i en djup skog i skymningstid. Varje ögonblick av upplevt igenkännande förbyts mot en förnyad desorientering. All form av stöddighet har ersatts av en hisnande, vördnadsfull underdånighet gentemot hemlighetsfullheten.
    Människans plats i en artificiellt steril arkitektur eller i den djupaste av gamla urskogar – steget är med andra ord inte så stort. Lisa D Manners målningar är bilder att enträget söka trygghet i, en nödvändig början där ingen annan sådan finns, delar i ett arketypiskt övertygande bildmässigt sammanhang.

Kristianstad 2013-04-10 © Martin Hägg