Gert Marcus (1914-2008) såg sin konst som ett led i sin kamp mot seendekonventionerna. ”Ingen ska vara van att se”, menade han. Ändå byggde han upp en teori kring sin konst som är som ett slags instruktionsbok i hur och varför den ska fungera och hur den ska ses. Och den nya boken om hans konstnärskap ger syn för sägen. Han beskriver i bokens huvuddel sina konstnärliga bevekelsegrunder och vilka effekter i konsten de ska skapa.
De olika kvalificerade och namnkunniga medförfattarna visar i sina avsnitt att de ser hans konst precis på det sätt han anvisar, andra ord men samma innebörd. Konstnärens produktionspoäng blir identisk med betraktarnas konsumtionspoäng. Är inte det att ansluta sig till ”den enda vägens” seendekonvention så säg.
Gert Marcus, som var både målare och skulptör, får vare sig han vill det eller inte räknas till konkretisterna. Men med sina teorier ville han skapa sin egen riktning.
Född 1914 och med sina konststudier före andra världskriget anger han dock sin födelse som konstnär till 1949. Han hade målat i efterkrigstidens stil, men trots stiliga målningar blev han inte nöjd. Han imponerades och influerades av Cezanne (och vilken konstnär gjorde inte det vid den tiden?). Men det var inte formbyggaren Cezanne han tog fasta på, utan dennes sätt att uttrycka distanser utan överskärningar och konturlinjer.
Därifrån gick Marcus vidare mot sitt eget system. Han byggde efter hand upp en färgteori. Han skapade ett nytt (central)perspektivlöst perspektiv som han ville uppnå med hjälp av enbart de ”rena” spektralfärgerna. Han arbetade med ”färgernas klangvärden i förhållande till ljushetsgraderna”.
I stenskulpturerna arbetade han med kontrasterna mellan ljust och mörkt och ville göra tunga former lättare genom geometrisk lek.
Tyngdpunkten i boken är Marcus egna textfragment och bilder. Vid 89 års ålder började han gå igenom gamla anteckningar och skrev ned …”det väsentliga , men bara det väsentliga”. Det finns ett fantastiskt foto som visar den gamle som långt inpå natten intensivt synar materialet.
Flera av de andra texterna, framför allt då Håkan Nilssons, är analyser av konstnärens teorier. Men det intressantaste, målningarna och skulpturerna, verkar mest ses som illustrationer till tankefrukterna.
Därför blir den glimt av några upplevelser som Mona Vincent redovisar en oas bland alla de torra teorisandstormarna. För det är väl ändå verken och upplevelsen av dem, och inte teorierna bakom, som är det intressanta? Marcus har ju ett citat av Herakleitos som tema för boken som styrker mig i att vi är överens i den uppfattningen.
Marcus har gjort många suveräna verk, exempelvis skulpturgruppen ”Di-edersekvensen” från 1966/1967, som senare placerats både på Lindholmen i Göteborg och i centrala Stockholm. Och marmorskulpturerna ”Min kvadratur”. Och den fantastiska affischen till utställningen på Norrköpings Konstmuseum 1984. Och hans major epos, färgsättningen av ett antal höghus i Flemingsberg. Exemplen visar att hans verk är lika direkta och öppna som hans ord är slutet otillgängliga.
Gert Marcus verk är subtil finsmakarkonst. Men som alltid är det den färdiga rätten som ger den konstkulinariska upplevelsen. Inte intentionerna eller de tryckta recepten.
Stockholm 2013-06-12 © Bo Borg |
