Modern blickar stilla ned på den vilande apungen, håller ömt den lillas hand i sin. En Pietá? En sorgens bekräftelse eller ett kort ögonblick av vila för en liten skuttande, klättrande, hoppande krabat? Som ett välavvägt grafiskt tecken, med moderns svans som underhäng, framstår "Apor" som den samlande bilden för Kajsa Mattas empatiska formexperiment.
Det är frestande att slå sig ned på de två långa bänkarna/objekten kallade Stora och Lilla Vattnet. Men det är inte avsikten med dessa gipsoriginal. Deras materialtekniska sprödhet spelar med och mot formernas majestätiska framtoning. Gjutna i brons får de naturligtvis en annan karaktär och motståndskaft. Men jag föredrar för stunden denna presenterade fragilitet, detta minimala avstånd från tanken, från ursprungsidén, från formsökandet. Här finns närheten till ateljén och spåren efter processens avvägningar och beslut. Här finns skrapmärken och lappningar; ytorna lever.
Om Stora och Lilla Vattnet framstår som lovprisanden av det närvarande, det jordbundna och det horisontella så kompletterar verket "Budbärare" med stram vertikalitet. En rumslig sådan, naturligtvis, men också en mental. Den bastanta foten är fast förankrad i jorden och materian, kroppen är utdragen till ett smalt utropstecken, och "huvudet" tycks uppgå i ett ovanför/utanför/bortanför. Kan beskrivningen av det undflyende begreppsparet "ande och materia" bli tydligare än i Kajsa Mattas skulptur? |
|
Som pusselbitar ur en ikonostas framstår det färgstarka verket "I regnbågen". Det är utställningstekniskt och rytmiskt välgörande då det skapar en förening mellan de stramt renodlade formerna och det eteriskt euforiska. Det enar två skenbart motstridiga uttryck som Kajsa Mattas återkommande arbetar med. Hon är formell men knappast någon formalist. Till det är tanken inneboende i formen alltför betydelsefull.
Stockholm 2013-05-07 © Leif Mattsson
 |
| "Öra II" |
"Dykare" |
"Tårar" |
 |
 |
| "Stora vattnet", gips © Kajsa Mattas |
|
