Det hela var tänkt som ett bokslut, ett avslutande fyrverkeri med femton års utställande konstnärer på ett bräde. Men när Statens fastighetsverk, på tvärs mot tidigare signaler, beslöt behålla sitt skyddande paraply (sitt ägande) över Tomarps kungsgård beslöt sig även verksamhetsledarna Ulf Melvin Fjellström och Margareth Anderberg Fjellström att fortsätta – tills vidare.

Således är Minnesbilder befriad från uppbrottets sorgeflor, en anhalt på vägen mot nya mål istället för mot en slutpunkt. Fyrverkeri är det likafullt, vad annat är att vänta med Ia & Hasse Karlsson, Ulf Trotzig, Gittan Jönsson, Ulla Fries, Helmtrud Nyström, Georg Oddner, Peter Dahl och 110 ytterligare konstnärer – flertalet av dem som någon gång ställt ut här, nu samlade i en gemensam presentation.
      Ibland blir den där minnesbilden ytterligt konkret, som av äkta paret Bo Ljung och Anne-Lie Larsson Ljungs symbolmättade skymningsmåleri (utställt här våren 2012).

Utställningsvy "Minnesbilder"

I ärlighetens namn måste också sägas att Tomarp denna gång tar den riktigt obstinata konstutställningstjuren vid hornen. Återseendets medaljpryddhet i all ära, breda samlingsutställningar riskerar alltid att plottra sönder sig själva (det vet alla som någon gång arbetat med jurybedömda utställningar).
      Vid sidan av det ”naturligt” småskaliga, den utsökta grafiken av Lage Löfdahl, John E Franzén, Jukka Vänttinen med flera, hade det varit roligt om till exempel Ulf Trotzig och Kjell Strandqvist hade fått blomma ut med några verkliga volymaccenter – av det slag man kunde ta del av på deras respektive separatutställningar.

Så beskrivet är enskildheterna i Minnesbilder större än helheten. Helheten säger desto mer om Tomarps utställningsverksamhet – vad den varit och vad den är: en plats för mogen, högkvalitativ och figurativ konst av företrädesvis erfarna konstnärer (en majoritet av dem är födda på 1930-1950-talen). Den som sökt efter det unga, experimentella, har sökt förgäves – installation och videokonst har aldrig hört hemma på Tomarp.

Därmed har kungsgården också bevisat sitt existensberättigande gentemot övriga konstinstitutioner. Medan andra (och de är många) fått se sina drömmar om ett konstens Mecka (en framgångsrik utställningsverksamhet i en konstfattig landsbygd) omintetgöras av någon av tusen ”omöjligheter” så har Ulf och Margareth enträget byggt vidare på det verkligt svårarbetade: immaterialiteten – förtoendet för det egna varumärket.

Kvidinge 2013-10-15 © Martin Hägg