Före datorernas tid sparades alla felen, misstagen och raderingarna på små rullar. Agnes Monus har i verket ”Det negativa arkivet” tömt den för sin tid moderna elskrivmaskinen på ”tippexrullen”. Ni minns det vita sufflerande bandet som ackompanjerade tangenttryckningarna och skyndsamt skonade  skribenten från de nedrigaste nedslagen. Monus har dragit ut rullarnas band i fullängd och skoningslöst exponerat feltryckningarnas och misstagens poesi överförd till akrylglas.
     Hur ofta användes rullen, vid kanske vart tjugonde nedslag av en ivrig och otålig skribent? Vi får en tjugondel av berättelsen skriven och sedd genom bokstaven bredvid. Eller omkastad som ”gn” istället för ”ng”. Idén är lysande enkel och löser genom ett trollslag ut minnet av alla mina berättelser, särskilt de oskrivna.
     Agnes Monus har en speciell förmåga att få språket att synas, smaka och kännas. Minns hennes taggtråd som stack på tungan och förmedlade smärtan att inte kunna frampressa det rätta ordet (Moderna Museet, 2009).

På den aktuella utställningen tar hon sig an tråden igen, utan de vassa knutorna lagda i munnen. Flödet av de stelt böjliga koppar- och järntrådarna skapar dock sin inneboende motspänstiga dramatik. Trådarna hänger tunglikt ned från ett koordinerat mönster, där en tråd tvingande fängslats till en väv. Tillrättalagda, men muntert lipande åt oss, lyckas trådarna ge väven motstånd och bidra till att skapa ett nästan tredimensionellt verkande flimmer.
     För mig är det åter språket som ”jönsar” med utsägaren, den som har tanketråden klar för sig, men ohjälpligt får orden att slinta på tungan om de ens behagar dyka upp. ”Tankarna är fria och kan skapa sitt eget konstverk”, skriver Agnes Monus lite tröstande i sin presentation. ”En dubbel kröning” är således möjlig. Monus avtäcker poesin hängande  som luftledningar mellan dessa kröningar, mellan ordet och den utvalda tanken – den pockande, löftesrika värken utlöst i åskådaren framför verket.     

Stockholm 2013-11-19 © Susanna Slöör